Dagens Nyheter – 30 september 1871, sida 1

ISSN Sa ve ESS PSUR ST EET OR BARS OAS SEE IN kolera, som flugor på kinesiskt papper. Hvilka chimerer, förhoppningar, dårskaper, så stupida, omöjliga och dock så tröstanae! Man var inspärrad, men man sörjde ej för det. Man sade sig: Nåväl! man stadnar hemmal4 Det är ett år sedan dess. Nu hafva. dessa svikna förhoppningar förvandlats i bitterhet, i orättvisa och vrede. Man har låtit popularitetens marionetter dyrt umgälla den förkärlek, man hyste för dem. Liksom bortskämda barn slå sönder sina leksaker, så krossar man dem nu. Om dockorna icke hafva annat än kli inom huden, förklara barnen sig gäckade och bedragna. Det är visst icke nöjsamt, nej det är dystert, förfärligt, att vara hopens favorit, fetischen på modet, springaren par renommå, den prisbelönte häst, som man snart leder till slagtbänken. Den lyktpåle, hvarest han roar sig att hänga andra, skall en dag tjena honom sjelf till galge. Opinionen öfverhopar honom med alla de vissnade blommor, som den fordom kastade åt honom och sårar honom med dess törnen eller qväfver honom under deras mängd. En fästning blef slutet på folkkomedien för den skådespelare, som kallade sig Henri Rochefort och som, efter att ha varit allmänna samvetets kämpe mot en afskydd despotism, af ren svaghet blef ett verktyg för folk, som han föraktade och på sin tid bekämpat! — Man dömde honom som Blanquis medbrottsling. Om Blanqui försöker en statskupp, sade han till mig under belägringen, skall jag utan samvetsagg låta skjuta honom på stadshusets gård! Och i sjelfva verket sökte han den 31 oktober motsätta sig hopen samt förlorade dervid på några timmar sin popularitet, som han sedermera återvann genom starkare medel, än som utan tvifvel varit hans afsigt. Hvarför hafva sådana nervösa, febrila, lättrörliga organismer, som Rocheforts, icke vid sin sida en sann vän, en trofast, tillgifven och uppriktig rådgifvare, som visar dem afgrunden, öfverdriften, och varnar dem derför samt erinrar dem, att den varaktiga folkgunsten hvilar, icke på det yttre skenets dårande glans, utan på deras gillande och aktnirg, som älska oss! Men i så fall skulle man ju vara fullkomlig och icke begå några fel. Hvilka tider likväl af sorger och olyckor, då man sålunda ser dem falla och försvinna, på hvilka man fordom hoppades, trodde och stödde sina beräkningar! : Internationela fredsligan, om hvars mötes öppnande i Lausanne vi i går berättade, hade ett sammanträde den 26 dennes, hvarvid Lemmonier, från Paris, förordade införandet af gemensam egendom, hvaremot Armand Goegg, från Baden, försvarade den individuela eganderätter. Sonnemann, från Frankfurt, ville, att alla jernbanor och alla banker skulle vara statsegendom. En fru Andrå Leo försvarade i ett längre tal Pariskommunen. Hennes yttranden framkallade ett sådant tumult, att hon ej kunde afsluta sitt föredrag. Hodgson, från England, höll ett föredrag i arbetarefrågan, deri han fordrade, att arbetarne måtte tillförsäkras en viss andel af ackordssumman vid hvarje entreprenadarbete. En fru Delhomme tog ordet till försvar för fru Leo. Under allmänt larm och förvirring Bkingrade sig de församlade. EA ORONS SRS HäR RN