Dagens Nyheter – 27 september 1871, sida 2

taine och Diana efter den långa skiljsmessan egde nu också rum. Renaud hade så när dignat ned till marken, då han fick höra fröken de Pardaillans röst, och han hade icke mod att tala till henne. Detta var emellertil kanske den bästa kompliment han kunde egna henne. Hon blef så förtjust deröfver att hon försökte uppmuntra honom med en blick, som helt och hållet kom honom att tappa koncepterna. Visserligen var nu en temligen talrik skara franska ädlingar samlad vid FElfsnabben, och dessa hade bildat en kavallerikår, men denna kår måste ha vspen och hästar, hvilket det ej var så lätt att anskaffa. Trots sin lysande egenskap af hans eminens kardinal Richelicus befullmäktigade sändebud, hade Armand Louis en mycket klen kassa. Renaud var icke bättre försedd, och om de franska flyktingarne i allmänhet kan man säga att de voro rikare på anor och mod än på klingande mynt. Derför ledman stor brist på hästar, vapen, ckipering, ammunition, kort sagdt, allt hvad som är nödvändigt för att deltaga i ett fälttåg. Som Armand Louis var anförare för sqvadronen, tillkom det också honom att sörja för dess materiella förnödenheter. Att vända sig till konungen syntes; då man icke tinkte närmare på saken, vara det enklaste och naturligaste medlet; men korxungen stod i så stor tacksamhetsskuld till Margaretas räddare, att Armand Louis hade svårt för att