Dagens Nyheter – 27 september 1871, sida 2

oo VIRA NN — Dessa hofdamer äro så förskräckligt förlomsfulla. — Ja, det är detta som ursäktar dem i mina ögon. Då jag reste från Paris, begaf jag mig till Bryssel. Jag vet ej, hvad det var för en hemlig magnet som drog mig åt norden. Jag vill icke trötta dig med att berätta, huru mänga försök jag gjorde i Flandern och Nederländerna att befria min själ ur kärterskans nät. Jag sökte till och med att bota ondt med ondt, ersätta svenskan med en holländska, som också var uppfostrad i en annan lära än den enda saliggörande; ack! det var ett djerft steg. — Ett förtvifladt steg. — Just det ville jag säga. Men Gretchen förmådde irgenting mot Diana. Djefvulen släppte minsann ej sivt offer. En morgon for jag gråtande öfver tyska gränsen. Min hist styrde på eget bevåg kosan åt Sverige till; det bar af genom Danmark, och jeg var så modfälld att jag lät honom gå dit han ville. Dessutom tyckte jag mig öfverallt på den väg vi passerade känna en lukt af krut och blod som stärkte mina nerver. Ack, min käre vän, huru många jernklädda män har jag ej mött på denna fiwrd? Huru många regementen och sqvadroner har jag inte sett? BSachsare, hessare, böhmare, kroater, polackar, ungrare och spanjorer ; tio armåer, som drogo framåt med flygande fanor och klingande spel. Man somnade vid dånet af gevärssalfvor och stod upp,