Dagens Nyheter – 26 september 1871, sida 1

-— Ia04 — Men med ett lugn, som väckte den största förvåning hos Armand Louis, gjorde Renaud, utan att röra vid sin värja, ett tecken med handen att han ville tala. Man tystnade, och de häftigaste, förundrade öfver denna kallblodighet, stannade på några stegs afstånd från katoliken. — Jag är katolik, det är klart, sade Renaud, och jag förnekar det visserligen icke; jag tillstår äfven att jag var med vid la Rochelles belägring ibland de ädlingar, som omgåfvo hans eminens kardinal Richelieu. Påstode jag motsatsen, så skulle ni icke tro mig... Jag har sårat herr de dAigrefeuille i axeln och herr de Bårail i hufvudet. Dessa herrar äro här och kunna bekräfta sanningen af mina ord. — Ja, så ofta det blir ombyte i väderleken, värker min axel, sade herr VAigrefeuille. — Och jag har ett ärr i pannan, som inte hin onde sjelf skulle kunna utplåna, om han än fortfore att plåstra i hundrade år, tillade herr de Bårail. Renaud helsade dem genom en åtbörd med handen. — Alltså, återtog han, står jag midt ibland er såsom ett skabbigt får i en hjord af oskyldiga lam; men är det väl nu egentligen fråga om mig? Ha ni inte kommit hit för att välja en anförare? — Jo, det är sannt, svarade en ung calvinist, som Renauds frimodiga väsende synnerligen behagade.