Dagens Nyheter – 25 september 1871, sida 1

under ligger någon åfskyvärd list gömd; men Gud vare lof att jag kom i rättan tid! Johan v. Werth hade blifvit blek som ett lik; han kände väl att allt var förloradt, men hans stolthet tillät honom icke att rymma fältet. Adrienne såg blott Armand Louis, hvilken stod framför hemne och höll hennes händer i sina. En inre röst sade henne att hon var räddad. — Då man talade om för mig, att ni blifvit dömd till döden, sade hon, var jag nära att förlora förståndet. Denne man, som står derborta, lofvade att rädda er, om jag till belöning derför ville gifva honom min hand. Länge sträfvade jag emot, men fruktan att få se er bestiga schavotten förmådde mig slutligen till att lofva Honom min hand, med vilkor att han utverkade er benådning. Hvad sedan händt är mig obekant, men denne man har kommit och sagt att ni var fri, att han ryckt er ur dödens armar, och derefter har han fordrat att jag skulle hålla mitt löfte. — En sådan skurk! utbrast herr de la Guerche, tryckande Adrienne mot sitt bröst. — Denne man ljög, sade Gustaf Adolf. Johan v. Werth tog ett steg framåt, men Gustaf Adolf fästade på honom en lågande blick och yttrade: — Herr baron, jag är förvånad öfver att finna hans majestät kejsar Ferdinands ambassadör här, sedan jag tydligt låtit honom veta