Dagens Nyheter – 23 september 1871, sida 2

— UvUuv och som han dessutom visste att Årmand Louis skulle bli borta i tre dagar, ansåg han sig böra låta Adrienne få sin vilja fram. — Nåväl, vi resa först två dagar härefter, sade han. Han kunde emellertid nu räkna de timmar som skilde honom från hans triumf. Huru ljuf skulle icke hämnden blifva, och huru grymt skulle han icke straffa herr de la Guerche och Adrienne för det företräde, som hon visat honom! Johan v. Werth hörde till det slags vilda äfventyrare, som äro förbittrade på do qvinnor, hvilka uppväcka kärlek hos dem. En krigare, som eftersträfvade befälet öfver arm6er och ledamotskap i kejsarens råd, en man, hvilken hoppades att-hans namn en gång skulle tysa vid sidan af Wallensteins en sådan man förälskad, det var ju nästan komiskt. Hittills hade han vandrat fri genom lifvet, och nu kände han sig bunden med en kedja, hvars osynliga länkar slingrat sig om hans hjertrötter. — Jag vill och jag skall sönderslita dessa fjettrar, hade han stundom sagt, men kedjan hade visat sig vara starkare än hans vilja. Till sst hade han beslutit sig för att bära dess tyngd, och nu erfor han åtminstone den trösten i sin förtviflan att han segrat i täflipgsstriden med sin hatade rival. En djup, stum sorg uppfyllde nu markisens af Pardaillan förr så glada hus. Diana vågade icke tala till Adrienne, som undflydde henne,