Dagens Nyheter – 21 september 1871, sida 1

någon förskoning kan oss emellan icke komma i fråga. Han är besegrad, jag bögagnar mig af detta för mig gynnsamma förhållande. Men akta er för att anklaga mig; med ett enda ord kan ni rädda honom, och detta ord vägrar ni att säga. Om nu Hans hufvud faller, är det ni som har velat det. Ni må då också sjelf taga på ert ansvar det blod, som snart kommer att rinna . ... Se, tiden hastar! . . . Farväl! — Stanna! ropade: fröken de Souvigny, fattande Johan v. Werth i armen. — Samtycker ni? — Han. må väl åtminstone bli räddad? — Hvad har ni att frukta? Om mitt försök misslyckas, är ni fortfarande fri. — Nåväl, gå! Må han lefva, och min hand tillhöra er. — Lita nu på migutbråst Johan v. Werth, och efter att ha tryckt sina läppar mot Adriennes iskalla hand, störtade han ut ur rummet. Det var mindre på Armand Louis ring han litade än på sin egenskap af ambassadör. Skulle väl. konungen af Sverige kunna afslå en så obetydlig begäran af hans majestät kejsarens af Tyskland utomordentliga sändebud? Han visste att Gustaf Adolf, sedah han lemnat de två regementen, som han rest för ätt mönstra, skulle åter närma sig Carlskrona, för att sedan följa en väg söm utmynnade på ett temligen kort afstånd från staden. Han var derför nästan säker om att han skulle hinna upp honom.