Dagens Nyheter – 19 september 1871, sida 1

-—— Ule hvilket jag väl kunnat behöfva, efter så många vedermödor? — Hvad vet jag! svarade Johan v. Werth. Du har en så rik uppfinningsförmåga. — Ja, det är verkligen inte värdt att ni försöker gissa, ty ni kan ändå aldrig hitta på det rätta. Och med en min, hvari blygsamheten täflade med fåfängan, berättade Frans för baronen, på hvilket utomordentligt nyttigt sätt han användt dagens sista timmar. — Ah! det der var inte så illa, sade Johan v. Werth. Hvad tror du det har blifvit utaf den oförvägne, som blandat sig i våra och herr de la Guerches angelägenheter? — Magnus?... Hml... Jag känner till handtaget på den här leksaken. Karlen bör vara död. — Må hans syrder varda honom förlåtna! Frans gjorde korstecknet. — Hvad ringen angår, så här är den, återtog han. Vid åsynen af den ring, Frans framlemnade, kunde baronen icke återhålla en åtbörd af glädje. Han trodde sig redan förut ha sett samma ring på Gustaf Adolfs finger. Han bemäktigade sig den hastigt, tryckte på en fjeder och varseblef ett G och ett A samt deröfver en kunglig krona, allt graveradt på innansidan af safiren. Det var säkert en af dessa småsaker som konungen brukade gifva DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 49.