Dagens Nyheter – 15 september 1871, sida 2

eve —oJag heter Johan v. Werth, sade han; vill hi komma med mig hem? — Det vore för mig en stor ära, genmilde spelaren. Sedan de anländt till baronens bostad, frågade herr v. Werth: — Hvad heter ni? — Frans Kreuss. Hvarmed kan jag vara er till tjenst? — Jag har icke utan stor beundran sett den skicklighet, hvarmed ni plundrat er motspelare och sedan dragit försorg om hans fängslande. — När försynen fört en menniska in i ett land, der en falsk lära predikas, sade Frans med beskedlig min, är det en sann glädje för henne, såvida hon sjelf är god katolik, att kunna lura en eller annan af dessa kättare och tillskynda honom några jordiska lidanden, innan han går att utstå den pina som väntar honom i en annan verld. — Detta är ett tal, som ingifver mig en hög tanke om er dygd, min hederlige Frans, och jag hoppas, att vi två skola kunna afsluta en öfverenskommelse, som blir er till nytta. — Det är min innerligaste önskan. — Skulle ni ha något emot att draga svärdet mot en af dessa skurkar, som bekriga den heliga kyrkan? — Ingalunda, herr baron; men en hvar har sina enskilda affärer att sköta, och om jag skall åsidosätta mina, så...