Dagens Nyheter – 15 september 1871, sida 2

tek? Jo, åt Victor Hugos. Utan tvifvel icke åt CLes Chåtiments, men åt XCOdes et Ballades, CFeuilles dautomnet etc.; och dessa volymer buro hennes egenhändiga namnteckning: Eugenie. Hon hade så att säga inrättat en särskild, hemlig dyrkan med hänsyn till denne skald. Denna kejsarinnans förtjusning öfver skalden Victor Hugo daterar sig lång tid tillbaka. Hennes fader, Montijo, hade varit adjutant hos general Leopold Hugo, skaldens fader, då denne senare var guvernör öfver Guadalajara. Långt sedermera, när fru Montijo blifvit enka och flyttat till Paris, gjorde hon ej sällan besök hos sonen till hennes mans forne general och medtog då sin dotter, hvilken , många ännu minnas från den tiden, huru hon i sin hvita klädning var en af prydnaderna i Victor Hugos aftoncirglar. Fröken Montijo, charmant, en smula romanesk, tyckte vid dessa tillfällen isynnerhet om att kåsera med denne förvånansvärde improvisatör som kallade sig Alexander Dumas. Ofta sjöng hon för andra unga spanska flickor Esmeraldas sånger, med ord af Victor Hugo och musik af Bertin. Dessa soar6er, som den blifvande kejsarinnan bevistade hos den blifvande författaren till Napolgon le Petit4, egde rum 1844 eller 1845. Verkligheten erbjuder ofta mera skärande motsatser i menniskolifvet än dikten.