— 292 — ser mig ut att vara en fiffig karl; honom skall jeg använda. I detta ögonblick inträdde irummet en polisbetjent, klädd i uniform. — Låt oss spela ärligt och utan att svärja, sade mannen med sammetsjackan. — Det är lätt att säga för dig, mäster Frans; du vinner ju alltid, svarade Thorvik, men jag... — Jag vinner ibland för min gudsfruktans skull, yttrade Frans, i det han blandade korten. Spelet fortsattes, och resultatet blef att hvad som ännu återstod af Thorviks penningar hamnade i Frang ficka. Thorvik tog af sig sitt bälte, innanför Kvilket satt en dolk med handtag af silfver, och framkastade såväl bältet som dolken på bordet. — Tjugu silfverdaler för des:a persedlar! ropade han. — Thorvik, din passion drifver dig till att begå galenskaper. En gudfruktig man skulle icke handla gå. — Tjugu daler! säger jag dig, eller vid alla afgrundsandar..-. Frans gjorde en åtbörd af fasa. — Jag går in på partiet, sade han. Spelet begynte; efter en minuts förlopp, utbrast Frans: — Jag har vunnit! Dolken och bältet voro hans. Plötsligt fattade honom Thorvik i strupen. — Eländige! ropade han, du spelar falskt...