Dagens Nyheter – 14 september 1871, sida 1

veckling, att skolgången blifvit jemnare, att skvloruss Antul ökats och att sålunda grundade förhoppningar kunna uttalas derom, att folkskolan — i Södermanland såväl somfi de flesta andra landskapen — under närmast förflutna tiden kommit ini den rättariktningen. Hvad vi egentligen med denna framställning åsyftat har varit att fästa uppmärksamheten derpå, att det första vilkoret för ett verkligt höjande af folkskolan: att skaffa henne fullt lämpliga lärare, hvartill först och främst erfordras att dessa beredas en så vidt möjligt sorgfri ekonomisk existens, icke blifvit fyldt; samt att det dernäst vigtigaste vilkoret: att gifva skolan lämpliga lokaler, angenäma ett vistas uti och icke några usla plågorum, icke heller kan sägas i någon verksammare mån ha blifvit tillgodosedt. Skollärarens arbete, vi veta det, är ett hårdt arbete, under nuvarande förhållanden till och med ett förtvifladt straffarbete. Ju mera intresserad han är för sitt kall, desto mer måste han nu vid detta kalls utöfvande känna sig nedtryckt, omvärfd som han är af alla tänkbara svårigheter, först och främst af liknöjdheten hos barnens målsmän och likgiltigheten hos skolans målsmin, presten och skolrådet, sedan af dessa tärande bekymmer, som hang ekonomi alltid måste förorsaka honom och på hvilka han ej ser något slut förrän med döden. Kan man begära att skolläraren skall för sitt kall bibehålla en vaken pligtkänsla, då han knappt har dagligt bröd och så mycket öfver, genom en högt drifven virtluositet i hushållningskonst, att han kan kläda sig; men icke ett öre för att tillfredsställa sina andliga behof, icke någonting för att köpa en bok eller för anskaffande af andra medel till bildning och höjande af lifvets behag? FEger man någon rättighet att klandra och fördöma dessa lärare för bristande skicklighet och nit, sedan man uraktlåtit att bereda dem tillfälle att tillbörligt utrusta sig för sin verksamhet och med en konseqvent envishet nekat, så snart frågan derom bringats på tal, att sprida några strålar af ljus öfver deras arbete? Den, som känner sig fri från skuld, kaste första stenen!