Dagens Nyheter – 13 september 1871, sida 2

— 210 — utbredde. sig öfver hennes sköna ansigte, och först efter förloppet af några ögonblick förmådde hon med knappt Körbar röst framstamma: : — Konungen! — Herre, hvad har ni gjort? utropade Abraham. Å Gustaf Adolf — ty det var verkligen han — ville svara, men Margareta kastade sig i detsamma till sin fars fötter och förmådde genom en bönfallande blick sin älskare att tiga. — Förbanna mig, slå mig, sade hon; jag här förgätit mina heligaste pligter och vanärat ditt namn, men han... han är konungen. Abraham Cåbeliau, som dolt sitt ansigte mellan sina händer, upplyftade hufvudet; olyckans och regignationens majestät hade tryckt sin prägel på hans ädla panna. — Min ålderdom är befläckad, sade han, men den skam, som utgjutit sig öfver mina grå hår, skall ej komma mig att glömma att jag här står inför Herrans smorda. Huset är öppet, ni må gå härifrån, likasom ni kommit hit. Men glöm blott icke, Gustaf Adolf, att en konung har annat att sköta än att införa vanäran i trögna undersåtars hem. — Tror ni, att jag är så feg, att jag vill aflägsna mig, innan jag erfarit, hvilket öde väntar Margareta? ropade Gustaf Adolf. Undersåten talade nyss, men den grymt förorättade fadern tog mnu till orda och sva