Dagens Nyheter – 13 september 1871, sida 2

5 JR nn rade, i det han lade armarne i kors öfver bröstet: — Hvem vågar fråga mig? Är då icke längre en fader sin dotters domare? Knäppt hade Abraham yttrat detta, förrän dörren till ett af sidorummen öppnades, och ett barn, vackert som dagen, kom leende in i salongen. När Abraham varseblef den lille, genomlopp en häftig darrring hela hans kropp. Margareta, som låg på knä, tog barnet i sina armar; och sedan hon åter släpat sig fram till sin faders fötter, räckte hon det upp emot honom, sägande : — Jag vill dö, om det är din :vilja, men skänk detta oskyldiga barn din förlåtelse och din kärlek! Barnets späda armar slingrade sig omkring den gamles hals. i — Ah, jag är besegrad! utropade Abraham, som icke hade hjerta till att stöta den lille ifrån sig. Och utsträckande sina armar, tryckte han på en gång både modren och barnet mot sitt hjerta. En liten stund varade denna stumma omfamning;: slutligen lösgjorde sig Margareta och fästade: på Abraham en bönfallande blick. — Min far, sade hon, vill ni tillåta mig ännuw en gång tala med konung Gustaf Adolf? Abraham Cabeliau betraktade ömsevis könungen och sin dotter. Derpå sade han: