Dagens Nyheter – 12 september 1871, sida 1

i — — -—? Nie,ee—b—AArr——LLLuve——— rikes Allehandas tarfliga kannstöperi om den allmänna osäkerheten (i hvilket tidningens utgifvare, som vistas här, icke måtte ha någon del) visst icke förmår störa lugnet af deras nattsömn. För hvilka narrar måtte icke dessa tidningar anse fertalet af den svenska befolkningen, när de kunna inbilla sig att detta flertal skulle bita på en så simpel krok, som den att faran för fientligt infall är så öfverhängande att regeringens nya försvarsplan måste snart sagdt ögonblickligen antagas, derest vi icke skola blifva förstörda! Är en sådan fara förhanden, då hjelper os8 icke en förändring i landtförsvarets organisation, som först om 5—6 år kan hafva någon märkligare effekt på vårt försvars styrka. Hotar oss deremot faran icke genast, utan först efter de 5—6 årens förlopp, då måtte det väl vara riktigare att taga sig ytterligare ett halft års rådrum till att pröfva de olika förslag, som ännu kunna framkomma angående försvaret för att ändtligen bringa den saken till ett godt slut, än att flux gå in på att till stam för folkhären använda en armå, som den aldra enklaste räkning visar vara alldeles otillräcklig för det ändamålet. Men, hotar Dagligt Allehanda, saken kan icke komma till ett slut med vilker af indelningsverkets aflösande eller aflyftande, emedan dertill fordras den andra statsmaktens bifall, och det erhålles bestämdt icke, åtminstone under den nuvarande regertens lifstid. Detta så bestämda bestämdt påminner ofantligt mycket om gubben Bautastenii bekanta påstående, att en viss pjes som han fick fatt uti var Sbestämdt 1,000 år gammal. Man skall aldrig säga aldrig. tMan blir visare med åren! Vi skulle kunna anföra ännu flera dylika sentenser som hafva god häfd. Men det kan vara nog att erinra, att Dagligt Allehandas ord äro icke kungsord; och ibland äro kungsord icke heller tkungsordX. tKungsordt, i den gamla meningen är cke heller hvad Aftonbladet säger. År 1869 sade det att indelningsverket är en orättvisa som måste upphäfvas; 1871 säger det att det är höjden af egennytta att, såsom de 106, begära samma indelningsverks upphörande mot en viss ersättning. 1870 talade det för krigsministerns förslag om indelta armåns bibehållande i orubbadt skick ; 1871 är det lika förtjust i ett hans förslag, som ovilkorligen leder till en framtida fullkonlig omgestaltning af samma armås väsende. En sådan väderflöjelsnatur kan åtminstone på riksdagsmän ej utöfva nägot inflytande. Äfven den som anser krigsministerns CstamX vara så långt ifrån att motsvara behofvet, att ett annat sätt att åstadkomma en stam för beväringen ovilkorligen måste uttänkas och antagas, kan vara lika så angelägen som någon annan att få se försvarsfrågan löst; men att få den afhuggen på sådant sätt att hvarje kommande riksdag skall nödgas ändra och lappa, och så till slut representationen ändock bli tvungen att afskaffa indelningsverket, det är icke en lösning som man bör nöja sig med eller på något sätt understödja.