Dagens Nyheter – 12 september 1871, sida 1

sterskapets stordignitärer: kardinaler, erkebiskopar biskopar, storvikarier och kaniker. Väl förståendes att vi icke kunna uppräkna alla namnen på dessa prelater; må det vara tillräckligt att angifva de mest framstående: Kardinal Bonnechose, erkebiskop af Rouen; Kard. Matbieus, erkeb. af Besangon; Kard. Donnel, erkeb. af Bordeaux; Mgr Dupanloup, bisk. af Orlgans; Mgr Plantier af Nimes; Mgr de DreuxBrez6 af Moulins; Mgr Freppel af Angers etc. etc. Derefter kommo deputationer från hela den katolska verldens alla religiösa korporationer, och det var en anblick isanning pittoresk, denna församling, denna förening, denna blandning af kostymer, drägter och koaffyrer. Här kapucinerna med stubbadt hår och långt skägg; der barfota karmeliterna, slamrande med sina sandaler; längre bort svarta och hvita dominikaner; der vid sidan karthusianer i långa kjortlar af hvitt ylle, brytande af mot de vördade Jesuiterfidernas svarta drägt. Derefter följde de italienska Monsignori, skinande, trinda och hulliga, buffande de magra, knotiga och utmärg. lade trappisterna. a Med ett ord, fromma från alla möjliga ordnar, kloster och konsekrationer, från den helige Bruno till d. h. Bengt, från d. h. Ignatius till d. h. Labre. Efter denna långa oändliga fil framskred långsamt, majestätisk, stolt och prunkande legitimitetens likkista, buren af tolf de yngsta och starkaste deputerade af högern — bland hvilka man i synnerhet bemärkte Herr de Castellane. Ett bårkläde af svart sammet, beströdt med silfverstjernor, betäckte kistan. Sorghimmelens fyra hörn uppburos af Herrar Benoist-d Azy, MortimerTernaux, de Kerdrel och de Lorgeril. Dessa herrar gräto icke, men på deras nedslagna min, på deras bleka utseende, på deras förvridna drag, var det lätt att se, det en djup smärta gått öfver dem. Omedelbart etter den döda kroppen marscherade en betjent i stort livr6, bärande på ett hyende den höga aflidnas attributer, nemligen: en praktfullt inbunden bok, på hvilken lästes, tryckt