Dagens Nyheter – 11 september 1871, sida 1

Tr tillbjuder sig att på ed försäkra, att alla manifest äro falska, hvilka efter regeringstruppernas intåg i Paris bbfvit tryckta i denna stad under sällskapets namn. Som man väl minnes, hade omedelbart efter kommunens fall sensätionstidningarne i Paris bland sina öfriga crusenstolpianskthistoriska bidrag till dagens krönika utspridt den sägen, att kommunen organiserat ordertliga kompanier af petrolösert, mordbrandsfurier, som under befäl af manliga eller qvinliga officerare skulle varit fördelade öfver staden, afvaktande ordern att operera och utförande sitt uppdrag med hänsynslösaste företörelseraseri. Sägpen mottogs som en trosartikel af de uppskrämde parisarne och begagnades äfven af de tviflande com ett vapen, ett medel att göra den afskydda kommunen så förhatlig som möjligt. Det var således med stor nyfikenhet man till en början motsåg resultatet af polisens spaningar rörande dessa petrolöskompanier. Man väntade att få se hundratals brandamazoner upptäckta bland de till Versailles förda insurgentqvinnorna. När tiden för rättegångerns öppnande nalkades, förkunnade sensationstidningarne med en viss nedslagenhet, att polisen icke lyckats uppspåra mer än fyratio. Kanske hade kommunen, när allt kom omkring, endast organiserat ett halft kompani i stället för den förut omtalade bataljonen. När ändtligen den första rättegångsdagen var inne, visade det sig, att petrolösernas antal nedgått till fem och att åklagaremakten icke ens beträffande dem kunde framlägga säkra bevis på, att de anlagt mordbrand eller någonsin haft ett petroleumkärl. i hand. Allmänna åklagaren hade fördenskull inskränkt sig till att anklaga dem för delaktighet i upproret och i förstöringen af allmän och enskild egendom, hvaruti äfven kunde ingå delaktighet i brandanläggningarne. De anklagade fem qvinnorna beskrifvas i LIndp. Belge säsom fula och illa klädda. De äro Rose Råetiffe, arbeterska vid en kartongfabrik, 37 år, Leontine Soetens, sömmerska, 24 år, Madeleine Marchais, 30 år, Eulalie Papavoine, klädessömmerska, och hustru Bocquin, 28 år. De hade under upproret tjenstgjort som marketenterskor vid nationalgardet, hvadan de ock voro anklagade för att ha plundrat åtskilliga vinlager för sina resp. bataljoners bästa. ij Ordförande i krigsrätten var öfverste Bois: demetz. De vittnen, som hördes första rättegångsdagen, intygade, att de sett fångarne i och omkring Hederslegionens palats och på de närbelägna barrikaderna, men de hade icke sett dem handtera petroleum. Vittnena hade hört män och qvinnor ropa: Paris skall springa i luften!4, men de ville icke svära på, att någon af de anklagade hade instämt i detta rop. — HEmellertid ha qvinnorna Råtiffe, Soutens och Marchais blifvit dömda till döden och de båda andra till fängelsestraff och deportering, på grund af att de befunnits saker till försök att förändra Frankrikes regeringsform och till meddelaktighet i brandanläggning. Från Paris skrifves.härom: Stor förvåning uttalas öfver hårdheten i dessa domar, enär de domfällda personerna voro okunniga varelser, som handlade under så godt som oemotståndliga inflytelser. De blefvo alla frikända från anklagelsen för meddelaktighet i mord, och