Dagens Nyheter – 9 september 1871, sida 2

SS MVA , sig, och straxt derefter upptäckte han Magnus anlete i ett moln af damm. — Herr grefve, sade Magnus, i det han blottade sitt hufyud, man glömmer icke folk, som man har besegrat, eller huru? Redan som helt liten gosse beslöt jag att jag skulle tillhöra den som kunde sätta dolkspetsen mot min strupe. Ni har öfvervunnit mig, inför er har jag stått värnlös med mitt vapen, derför får ni också lof att finna er vid följderna af ett sådant förhållande. Jag, Baliverne och min häst stå till er disposition; så länge jag lefver, skall jag icke lemna er, fore ni än till verldens ända. Säg inte nej, ty jag ämnar i alla fall ej ge med mig. Magnus hade nu ett helt annat utseende än dagen förut, och det var något i hans beslutsamma, öppna blick som synnerligen behagade herr de la Guerche. Denne tyckte icke heller illa om det bizarra i hans skick och väsende. — Min käre Magnus, sade han, ett så uppriktigt anbud förtjenar ett uppriktigt svar. Ehuru jag tillhör en adlig familj, är jag derför icke någon grand seigneur, och säkert kommer ni i min tjenst att hugnas med fera: värjstötar än dukater. Välj nu, men betänk erväl. — Jag betänker mig aldrig; för resten är jag icke van vid att vandra på rosor, utan tvärtom att slå mig fram i verlden med min sabel.