Dagens Nyheter – 8 september 1871, sida 2

af skeppet och några matroser som, i likhet med honom sjelf, kämpade mot vågorna. En afbruten del af en rå låg bredvid honom flytande på vattnet, han utsträckte handen och fick tag deri. Hållande sig fast vid denna räddnivgsplanka, hvartill erfordrades icke liten styrka och vighet, kastades han till en början än hit än dit af det upprörda hafvet, tills det slutligen lyckades honom att komma fram till stranden. Men då var det också slut med hans krafter; han nedsjönk, till hälften afsvimmad, på sandbädden. Sålunda hade han nu såsom skeppsbruten beträdt detta samma Sveriges jord, dit han första gången kommit som flykting. När han åter uppslog ögonen, förde han instinktmässigt handen till sin hals. Skinnväskan och kardinalens skrifvelse funnos i behåll. ZLugnad i detta afseende, kände han efter om äfven börsen var qvar; och till sin belåtenhet fann han att han ej heller tappat denna. På hans finger blänkte den ring, som Adrienne hade gifvit honom. — Bravo! sade han; ännu har således ingen olycka händt mig. Han blickade ut öfver sjön. På långt afstånd flydde sjöröfvaren för fulla segel, lik en roffågel, som med utsträckta vingar begifver sig åter till sitt näste. Omkring honom rådde den djupaste tyttnad, som endast afbröts af vågornas sång, då de slogo mot stranden. En enda mensklig varelse tycktes ha öfverlefvat