Dagens Nyheter – 2 september 1871, sida 1

Erån Utlandet. Telegrafen medförde i går eftermiddag underrättelsen, att franska nationalförsamlingen med en betydlig majoritet, 480 röster mot 93, antagit lagförslaget om förlängning af Thiers presidentskap. Den betydligt öfvervägande majoriteten tyder på, att de olika partierna till sist enats om sjelfva hufyudsaken och att de oförsonliga af högern ej kunnat uppställa mera än 93 motståndare till ett förslag, hvars realiserande är egnadt att, tillsvidare åtminstone, bereda Frankrikes regering en stabilitet, som i detta land, strängt taget, ej funnits till under det senaste olycksåret. Åtskilliga Paristidningar hade den 28 augusti uppdiktat en ny sensationsosanning, nemligen, att nationalgardet i Lyon besatt deryvarande fästen. Ett telegram till Times för den 29 augusti dementerar uppgiften och säger, att lugnet i den stora fabriksstaden för närvarande är ostördt. Kommunalistgeneralen Dombrowskis enka har i ett bref till general Trochu på det allvarligaste protesterat mot de lögnaktiga Paristidningarnes beskyllning mot hennes make, att han under Paris belägring gjort spiontjenst åt tyskarne. Journal de Dåebats säger, att penningetillgången i Frankrike för närvarande är så stor, att man svårligen kan placera penningar mot 5 procent. A Från Gastein skrifver en korrespondent till engelska tidningen Daily Telegraph följande om ett samtal med furst Bismarck: Slumpen förde mig i går afton tillsammans med furst Bismarck, som jag icke sett sedan min vistelse i Paris år 1867, vid en epok, då det andra kejsardömet stod i sin högsta glans. Hur mycket är icke förändradt under dessa fyra år! Det var minnen från den tiden som föranledde nedanstående konversation: — Furste, yttrade jag — jag behöfver icke säga er, att hela Europa har gina blickar riktade på Gastein och är nyfiket att erfara hvad man egentligen gör härstädes. — Man badar, svarade farston, och sköter sin helsa. — Och vidare? — Ja, och vidare! Ni är alltid samma frågande man. Nå väl, jag skall säga er: Kejsaren och jag ha verkligen kommit hit för att bada, men vi känna oss desto trefligare, då vi här emottaga besök af österrikiska funktionärer och kunna försäkra dem om vår vänskap. Med Österrike ha vi ej haft någon tvist, sedan det inlät sig på det illa inspirerade kriget år 1866. Då segrade vi och ätnöjde oss med ett obetydligt skadestånd. Alt är nu glömåt och förlåtet: vi ha så många gemensanimwa intressen, att vi måste vara vänner. Som