kammarens öfvervigt i antal mot. den första måste alltid till slut lägga tyngdpunkten inom den talrikare fördelningen af representationen. Om de sjelfständiga ledamöterna inom första kammaren, 1 följd af de besvärligheter regeringen pålägger dem, skille förråda benägenhet att tröttna och kammaren komme att bli bomogent byråkratisk, skulle den schism, som för närvarande råder inom andra kammaren och som hufvudsakligen härleder sig från den 1 grunden met skenbara än verkliga skilnaden mellan stad och land, inom kort utjemnas och begge partiernas krafter förena sig i gemensam strid mot byråkratien, enär nnet förmalism och tunga bördor suga lika mycket städerna som landsbygden. Om afsigten med den urtima riksdagen varit att på ett ellef anhat sätt befästa byråkratiens makt, så är det fördenskull ej omöjligt att den i stället kommer att vida hastigare undergräfva nämnde makt än som skulle blifvit fallet vid händelsernas ordinarie gång och att sålunda byråkratien kan få anledning att på den nuvaraide ministören lämpa det bekanta ordspråket: Gud bevare oss för våra vänner! Hvilkendera sidan som än må vinna 8egern, så är det i alla fall visst att striden partierna emellan blifvit genom den: urtima riksdagens sammankallande bragt till en utveckling och häftighet som äro allt annat än, önekliga, och att ministåren, såvida den ej för sitt tilltag kän bjuda andra skäl än de hittills offentligen kända, betänkligt missbrukat kronans makt att för utomordentliga fall sammankalla tiksdagen.