— Men en sådan man finnes ju bär på slottet. — Hvem? — Herr de la Guerche. — Armand Louis? ... Och ni tror, att ban vill åtoga sig detta uppdrag? . — Om ni säger honom, att han derigerom skulle göra er en verklig tjenst, skall ban helt säkert icko ett enda ögonblick betänka sig... en Jag tror nästan, att det är en god ide ni fått. — Förträfflig, berr markis. Således är det nu afgjordt: ni talar i morgon med herr de la Guerche? — I morgon. — Och samma dag reser han? — Jag hoppas det. Johan v. Werth rärmade sig dörren; men stannade innan han hunnit fram till densamma och sade: — Hvad vårt personliga förhållande angår, har väl ingen förändring inträffat? — Nej. — Huru kungens beslut än må utfalla? — Kungen är herre i sitt rike, men i detta hus är jag herre. . Följande dag talade herr de Pardaillan med Armand Louis, säsom han hade lofvut baronen. Det måste naturligtvis kosta mycket på den unge mannen att lemna detta slott, der Johan v. Werth utvecklade så mycken lyx inför