Dagens Nyheter – 26 augusti 1871, sida 1

NOEN EEN RTRE IE PS RER ERE TTO ESSAYS uppstå deraf att regeringen i oträngdt mål begagnat den henne af grundlagen gifna makt att sammankalla riksdagen till urtima sammanträde. Blott en enda förutsättning gifves, under hvilken ett dylikt sammankallande kan anses berättigadt, och det är om det vore oundgängligen nödvändigt, att till en viss tidpunkt, som låge så nära, att den ordinarie riksdagen komme för sent, hafva våra försvarskrafter så ordnade, att de med heder kunde företes på de europeiska slagfälten. Detta, och endast detta, hade varit en, åtminstone skenbar, anledning till det urtima bråk, hvarmed de stilla!i landet nu besväras. Frågan är sålunda denna: Är vårt förhållande till våra närmaste grannar sådant att vi, utan någon af oss gifven anledning, kunna anses så hastigt vara utsatta för deras anfall, att vi ej kunde afvaktat den snart inträffande ordinarie riksdagstiden för att öfverlägga om hvad som för landets försvar bör göras? Detta är frågan, och vi föreställa oss att svenska allmänheten derpå ej har mer än ett svar att afgifva. Våra grannar äro Ryssland och Tyskland. Hyad Ryssland beträffar, så är det väl ingen okänd sak att mellan denna stat och svenska folket under sekler rådt ett starkt nationalhat och att en känsla af motvilja mot denna makt kan sägas hafva genomströmmat svenska folket -— en motvilja, som varit ganska naturlig i följd af hvad som i fordna dagar tilldragit sig mellan de båda staterna, men det behöfves väl icke särdeles stor skarpsynthet för att märka, att på senare tiden den hatfulla känslan börjat lemna rum för en annan, nemligen benägenheten för de betydande handelsförbindelser vi skulle kunna knyta med Ryssland om Sverige med detsamma lefde i ett vänskapligt förhållande. Vi äro öfvertygåde att det för närvarånde alldeles icke förefinnes någon håg hos svenska folket att fråga ryssarne om de ha lust att känna hur svenska stålet biterX, utan snarare att här existerar en liflig önskan att ryssarne må i stor skala fråga hvad svenska stålet kostar. Och ingen lärer väl på allvar tro att Ryssland å gin sida önskar komma i delo med oss. Ryssland behöfver för väl sina krafter på andra håll för att det skulle ha lust att med de oerhördaste uppoffringar söka förvärfva ett land, som i alla fall städse för detsamma skulle blifva en Achilleshäl. Återstår Preussen! Men, gifves den ringaste sannolikhet för att Preussen skulle vilja anfalla Sverige, såvida det ej blir öfvertygadt om att Sverige blott afvaktar tillfälle att anfalla det? Inger man genom sina egna åtgöranden Preussen full visshet härom, då är det klart att nämnde stat lätt kan komma på den tanken att bättre är att förekomma, än förekommas. Det börjar framstå mer och mer klart, att den urtima riksdagens sammankallande så nära inpå tiden för den ordinarie riksdagens sammanträde är ett bevis för att regeringen har sjukt samvete i afseende på sitt förhållande till den mäktige grannen i söder och att den fruktar, det Preussen, oupphörligt retadt och utmanadt dels genom den devuerade pressens hållning, dels af utmaningsstroferna i trontalet vid riksdagens öppnande, och dels måhända äfven af vissa andra strofer, företedda i brefform, slutligen skall förlora täla