Dagens Nyheter – 25 augusti 1871, sida 2

— LUD — han ihågkom ej sällan med saknad måltiderna på Den gyllene ankan och CMaltheserkorset. Dessutom var han ej längre den ende som egnade Adrienne sin hyllning. På slottet S:t Wast lefde man på stor fot, och för hvarje dag strömmade nya gäster dit. Bland dessa voro många, som gjorde husets unga damer sin cour, och en af dem sade till herr de Pardaillan, pekande på Diana: — Förr hade ni en perla; nu har ni två. Armand Louis, som hörde detta, värdigades för första gången närmare betrakta fröken de Pardaillan; och -han fann henne vara, hvad hon äfven i sjelfva verket var, en af de älskvärdaste och skönaste unga damer, man kunde få so; den enda han icke ville ställa henne i jemnbredd med var Adrienne. Diana hade en fint bildad näsa, ett par mörkblå, uttrycksfulla ögon, en mun som icke behöfde öppnas för att vara vältalig, samt en gudomligt vacker hals, oche hennes gyllene . lockar voro yppigare än pilens långa grenar, växten smidig, och alla rörelserna harmoniska. Då hon var glad och visade de små groparne i sina kinder, påminde hon om en af dessa nymfer, som poeterna låta småle i sina ekloger; då hon var allvarsam, liknade hon en prinsessa. — Men hon är ju förtjusande, dyrkansvärd! ... Hon är en riktig få! sade hav. — Märker du det nu först? frågade Renaud med en djup suck. — Men hvarför äro då alla så uppmärksamma