Åsen RN ET Något om presenter från det allimänhna, å andra sidan sedt. Från en aktad författare, som åtskilliga gånger förut genom vår tidning yttrat sig i dagens brännande fråga, hafva vi haft nöjet mottaga nedanstående uppsats: Innan det förestående urtima riksmötet börjar — ett riksmöte, hvars beslut blir af en bestämmande inflytelse, ej allenast för Vårt försvarsväsen, utan äfven för vårt framtida kulturtillstånd och folkets inbördes förhållanden, enär det hufvudsakligen kommer att inverka på ställningen af vår talrikaste befolkningsklass — må vi ej tröttna ätt för svenska folket och dess representanter påpeka alla olägenheter, som med det från cna sidan så omsorgsfullt omhuldade indelningsverket ega sammanhang. De, som å nämnda ena sida haft sina egna eller trott sig ha allmänna intressen att bevaka, slå omkring sig med två kardinalfraser: fosterländskhet — och yrkande att det: allmänna, eller statsintresset, ej kan genom roteringens eftergift göra en present åt de roteringsskyldiga, samt att dessa ådagalägga oförskämdhet uti en sådan fordran, hvaruti man ej kan bevekas att se ett rättvist vederlag emot en annan åtagande förbindelse af vida mera omfattande och, för landtbefolkningen isynnerhet, tryckande natur. Det fosterländska ligger naturligtvis i helgden af det bestående, derför att det är våra fäders inrättning; under denna inrättning äro vi födda och uppvuxna och dermed gkola vi gå i grafven, utan afseende på hvad folket och landet under förändrade förhållanden ha för gagn derutaf, Likväl enas flertalet af folket, till och med militärer af erfarenhet, uti erkännandet af att indelningsverket är till många delar odugligt och att dessa delar äro just af en sådan beskaffenhet att de, i stället för att gifva krigsoch försvarsyäsendet styrka, tvärtom i hög grad försvaga det och dertill utgöra den stående grunden till klagomål öfver hela anordningens orättvisa. Bland annat är den ifrågarande högst olämpliga delen af indelningsverket dess utvidgning i krigstid till den privilegierade frälsejorden, hvarigenom denna, som under freden eller landets normaltillstånd, antingen alldeles eller mot en ringa vakansafgift är befriad från afgälder till försvarsyerket, vid uppkommande krig skall uppsätta ett visst antal krigsfolk och hästar. Vi fråga, om ej hvarje tanke på nutidens krigföringssätt måste utdöma åtminstone denna del af inrättningen, hvilken endast kunde vara af någon betydelse den tid, då krigen ofta förekommo, då adeln var uteslutande frälsejordegare, dertilljemförelsevis rik och framför allt af tidsandan, begreppet om sin ära och äfven af sitt intresse uppfordrades att draga i fält med så stort antal väl beväpnade män som möjligt! Sjelf var denne jordegare då för tiden alltid vapenöfvad och egde utsigt att såsom anförare för sin skara kunna utmärka sig och vinna medborgerligt inflytande genom krigiskt rykte, som skattades högstaf allt och vär kanske den mest betydande sporren till fosterländskheten på krigets stråt. Krigföringen inskränkte sig för öfrigt då till att med frankt mod och glafyen i hand.göra våldsamma anfall, och den rätt och slätt