En Norsborgsfärd. Det var åtta dagar i söndags. På den molnfria, djupblåa himlen satt sole och nedsände de mest glödande, alltupphettande strålar, hvilkas förlamande verkan på menniskor och djur den raskt blåsande vestanvinden icke förmådde stäfja. Dammet rök omkring i hvirflar på torg och gator, och busväggarne voro så heta, att håret på de förbigående sveddes. Flämtande, med tungan utsträckt likt en hund, skred jag Vesterlånggatan framåt, icke vetande hvar jag skulle göra af min haltstekta lekamen en sådan dag, då jag icke var nog. lycklig att hafva bekanta, som bodde på sommarnöje, hos hvilka jag kunde få hälla till. Strömparterrens popplar ge föga och Kungsträdgärdens tynvande lindar ingen skugga, det visste jag, och att orka så långt som till den skräpiga, instängda Humlegården, det kände jag vore en omöjlighet utan andra dragare än apostlahästarne, Nej, ut på sjön! ... Ut på landet! — tänkte jag. — Den som gjort något ondt må gå här och lukta på hvad som i rännstenarne går sin förvandling till möe i 33 graders hetta. Men hvarthän? Djurgården är så gammalt och vandt, Ulriksdal och Haga nästan likaså? — Morgens, min bror! Hvad går du och småsvär för? — ljöd helt oförmodadt min vän Gustafs röst bakom mig. — Jo, jag är trött, jag är ledsen, jag vill hvila i det gröna — svarade jag sträft — Men hvar finna bröd i öknen, det varder uttydt: frisk luft, Bsvalka och trefnad? — Allt detta tror jag du skall få, om du gör mig sällskap till Norsborg och Kungshättan. Båten går om en stund... Har du lust? — Kör! — sade jag — Norsborg och Kungshättan äro, skam till sägandes, för mig obekanta storheter. — Godt, följ då med! De äro en connaissance å faire. När vi kommo till Riddarholmen, låg redan ångbåten Upsala rentvättad, uppeldad och nykammad hade jag så när sagt -— och stampade i sitt element. Den outtröttliga roligbetstillställaren, f. d. mosebacksegaren OC. A. Wallman, hade nemligen för dagen förhyrt nämnde ångbåt till en färd, i hvilken enhvar genom annonser inbjudits att, mot erläggande at 1 rdr rmt, deltaga.