Dagens Nyheter – 25 augusti 1871, sida 1

na AA bistraste kämpen i handgemänget hade öfvertaget. Men, huru olika är ej ställningen nu — och följaktligen behofvet af krigsmedel? Större delen af den privilegierade jorden har gått ur den krigsbildade adelns händer, och endast en försvinnande bråkdel af deana jords innehafvare eger en sådan militärisk bildning eller i allmänhet kåg och egenskaper, att den är intresserad af eller kan personligen erbjuda försvarsverket sin tjenst. Nutidens frälsejordegare sakna således i allmänhet intresse — ty jordbruket är och blir alltmera ett yrke för sig; i allra skarpaste motsats till krigareyrket — och äfven förmåga att sjelf tjena staten. Ännu mera saknar han intresse och förmåga att hålla en öfvad hemtrupp hjelpsoldater, ryttare och hästar krigsherren tillhanda. Han måste således i händelse af krig tillföra denne en, huru som helst hoprafsad skara karlar och hästar, som näppeligen äro dugliga för annat än trossväsendet. Frågas då: hvilken mot roteringsskyldigheten svarande nytta har försvarsverket i händelse af krig att vänta utaf en dylik förstärkning från en tredjedel af landets bäst uppodlade område, under det att staten i fredstid verkligen gifvit och fortfarande ger demna jords innehafvare en årlig present, hyarom såväl dessa innehafvare som andra försigtigt tiga? Att staten mot båda partierna, såväl skattesom frälsejorden, endast har öfverenskommelsens, eller det på vissa vilkor stipulerade aftalets, rätt att stödja sig på, är mer än tydligt bevisadt och klart. Så vida ej frälseprivilegierna ifrån det verkliga och ständiga landsförsvaret, sådant det nu erfordras, undantagit den bäst odlade, oberoende och följaktligen mest afkastande jorden, så funnes kanske någon skymt till rättvisa uti det allmännas moraliska fordran på landets gamla försvarsväsen, såsom en fortfarande skyldighet för jordegarne, med befrielse derifrån tör andra yrken och stillningar inom samhället, utom hvad den redan åtagna personliga tjenståldern beträffar. Men äfven den allra förnumstigaste indelhingsfäntast skall säkerligen draga på smilbandet, om han ej hellre drager en tung suck, i fall han under utbrutet krig skulle möta en välfödd landtpatron eller arrendator i spetsen för en skara drängar eller, möjligen och troligare, hopletade landstrykare, jemte hans verkhästar, för att lemna sin näring vind för våg och sålunda deltaga i landsförsvaret. Det må frågas om en sådan syn vore fosterländsk, lika säkert som den vore en alldeles gifven följd af den fosterländska för: svarsinrättningen? Vore ej detta alldeles ; detsamma som upprepandet af de vanmäktiga händelserna sistlidna vinter i Franki rike? Och detta är dock saken, om den endast betraktas från den af vissa militärer så varmt understödda institutionens rent militära synpunkt; låt vara äfven med någon förändring, hvars verklighet eller väsen hikväl blott finnes till såsom potens i den huvårande eller någon blifvande krigsministers hjerna. Tydligen sträcker sig grunden för detta indelningsverkets quand-meme-försvar ej längre än till betraktande af hvad som med de årliga regementsöfningarne eger sammanhahg, utan hänsyn till hvad ett verkligt krigstillstånd är och fordrar. Till och med för den alldeles icke krigiske, men SR NTE TN IS SET SMHI KT LARSEN SITA SNSTKA HT NEN FINE MAT