Dagens Nyheter – 24 augusti 1871, sida 1

än—XXX-XÖzXÅXzXAz EEE aldrig så flitigt, arbete) kunde i alla fall ej bli annat än ringa nog —; den praktiska sidan af de blifvyande barnalärarnes undervisning eller konsten att leda en skolas arbete och göra det fruktbringande blef deremot, om ej alldeles försummad, dock alltför mycket förbisedd. — Det är lätt att tänka sig, att följderna häraf ej kunnat blifva andra än de som föreligga; det är till och med underbart att lärare, hvilka på detta sätt inträdt i skolans tjenst, kunnat uträtta så mycket som de verkligen gjort. Förtjensten häraf — vi upprepa det ännu en gång — tillkommer deras personliga egenskaper i vida större grad än de läroanstalter, som för deras utbildning blifvit inrättade, hvilka bevekelsegrunder än må hafva bestämt personerna att egna sig åt det mödosamma, hufvudsakligast med välsignelse belönade folkskoleundervisningsarbetet. Hvarje läge i lifvet utgör alltid för någon ett önskansvärdt mål. Ingen ställning, hurudan den än är, gifves, som icke vänder en ljus sida mot någon; ingen är så dålig, att icke en sämre kan finnas. Det torde kunna gälla som ett ganska talande bevis på torftigheten af vår landtbefolknings lefnadsvilkor, att en skollärares ytterst knajpa lott kan för den utgöra en förbättring, ett stort steg uppåt i lifvet, en lott som är afundsoch eftersträfvansvärd ur förvärfvets synpunkt. Att så är och varit förbållandet se vi af den omständigheten, att skollärarnes leder förstärkas nästan uteslutande af allmogens söner, till och med ofta af söner till väl burgna fäder. Det är utan tvifvel mera för att erhålla ett lefvebröd, än för att finna en verksamhet, passande för anlag och böjelser, som skollärarebanan af dem beträdes. Några andra — än sådana som från barndomen blifvit förtrogna med försakelsen — skulle sannerligen icke heller på den vägen kunna slå Big igenom såsom hederliga karlar. Dessa skollärareämnen, bondsgöner, drängar, betjenter och handtverkslärlingar samt någon gång krymplingar, inträdde vid seminarierna knappt medvetna om vigten af det kall, hvartill de ville egna sitt lifs xrafter, och alldeles okunniga i vanliga skolämnen ; hvad de hade fullt klart för sig var, att de som skollärare ej skulle oehöfva arbeta så hårdt, ej gå 1 herrgården eller kring bygden med saxen eller lästknippan, att de samtidigt med presten hade löneuppbörd en gång om året och att de nära kyrkan skulle få en bostad, till hälften herrskapslik. De män, som skulle sätta lif i den unga, af folkmedvetandet föga uppburna folkskoleinstitutionen, voro sålunda i afseende på kunskaper i just det väsentliga för en sådan uppgift föga väl utrustade, hvarvid man likväl får frånräkna det fåtal som förut syssselsatt sig med skolundervisning. Detta hade dock kunnat afhjelpas sedan genom sjelfstudium och vunnen erfarenhet, men värre var att de från seminarierna, såsom förut antyddes, medförde åsigter och föreställningar rörande skolans verksamhet, som. ej kunde annat än hindra eller försena dennas wutvecklihg. Dessa åsigter, som väl kunna kallas stereotypa, hade sin hufvudsakliga kärnpunkt deri, att kristendomen vore folksko5) Seminaristernas medellöshet hindrade dem i allmänhet att lävgre utsträcka vistandet vid seminarierna.