Dagens Nyheter – 22 augusti 1871, sida 2

oss, hvilket trefligt slagsmål kurde det inte då bli! Han red fortfarande allt mindre hastigt, och afståndet mellan honom och herr de la Guerche ökades i följd häraf oupphörligt. — Om jag slipper med att förlora ett ben eller två, yttrade Carquefou, som likaledes saktat farten, så kan jag säga att jag kommit undan för godt pris. . . Månen, som nyligen visat sig på himmelen, upplyste vägen med sitt bleka sken. i Plötsligt fattade herr de Chaufontaine Carquefou i armen och sade: — Se bara! Och med fingret pekade han på en mörk skugga, som syntes bli allt större och större, — Hvad för slag? frågade Carquefou. — Den der ryttaren, som far framåt med vindens hastighet... Nu har han uppnått popplarne... nu är han förbi dem. — Ja, jag ser honom... Gud, hvad han är lång! — Om jag inte hade dödat den fromme Matheus, skulle jag tro att det är han. — Ja, är det inte han, så är det hans vålnad! svarade Carquefou, helt blek i ansigtet. Den mörka gestalten nalkades ännu ett stycke, hvarefter dess häst plötsligt störtade till marken. Djuret försökte resa sig upp, men sjönk åter tillhopa. Den som ridit derpå stack sin värja genom dess bringa, och en för