Dagens Nyheter – 21 augusti 1871, sida 2

öfvertygas af dessa två kraftiga argumenter samt utlemnade åt mig den begärda varan. Jag begaf mig derpå i största hast tillbaka till gästgifvaregården, der banditerna redan hade tömt åtskilliga bägare... Ni minnas väl den der stackarn, som don Gaspard grälade på jemnt och ständigt, och som Matheus förärade mera sparkar än drickspengar? — Petter? — Ja, just honom menar jag. Som ni torde erinra er, hade jag byggt mina förhoppningar på honom, och jag sade derför rent ut, så snart jag fick tag i honom: Du tycker inte mycket om en viss kapten, hvilken är inställsäm som en katt, men har en vargs klor? Han lyftade ögonen mot himmelen. Godtl4 återtog jag, då vill du kanske hjelpa de resande, mot hvilka han har ondt i sinnet?4 Petter tryckte min hand så hårdt att jag genast insåg att han var vår med hull och här. Jag bad honom först göra oss qvitt värden, som såg mig ut att vara en filur och tycktes stå i ett förtroligt förhållande till dom Gaspard. — Du är en bjelte, min vän, Carquefou, och du skall fortfara att vara en hjelte med eller mot din vilja. — Jag vet inte, huru hjeltar bära sig åt, men jag för min del darrade som ett asplöf. Petter gick in på förslaget; han begaf sig till värden och bad honom på don Gaspards vägnar om två buteljer gammalt Alicante-vin, som. förvarades i en källare, hvartill han ensam