Dagens Nyheter – 21 augusti 1871, sida 1

det alldagliga spektakel (sic!) som ett särskildt utskott var på väg att åstadkomma. Hvad var då naturligare än att hrr ministrar skulle vilja förbarma sig öfver den okunniga hopen, som på detta sätt satte sig emot deras välvilliga och sannt fosterländska planer, och lära den på tjenligt sätt huru den skulle lägga bort alla ofrälse miner och ikläda sig soldatskjortan för att injaga skräck hos våra grannar i öster och söder! Då nu dertill lägges, att snart sagdt alla våra ministrar-äro s. k. kammarkarlar, det vill säga sådana, som ur böcker, handlingar och luntor lärt att känna sitt land, men deremot ganska litet varit i beröring med sjelfva allmänheten och som till följd deraf icke förstå att uppfatta hvad som rörer sig på djupet af folket och sålunda lätt blifvit förvillade af den konstlade opinion, som en del tidningar här i landet med Aftonbladet i spetsen haft all möda ospard att tillverka, så bör det ej förefalla så underligt, om de ansågo bästa sättet att kurera denna bångstyriga andra kammare vara att först någon kortare tid låta den fara hem till sina kommittenter för att sedan omedelbart taga dem under ny behandling, då de naturligtvis skulle, efter deras (ministrarnes) mening, komma tillbaka i en helt annan, högpatriotisk sinnesstämning än den, hvilken gaf sig tillkänna vid aflevererandet af de små voteringslapparne på morgonen den 19 sisvlidne april. Men, kan man med skäl anmärka, om man dröjt till den 15 januari, så hade de ju då fått ännu mera tid på sig att insupa sina kommittenters lärdomar och kommit ännu mera b:eredda än som fallet kan blifva den 11 september? Ja, så döma vi, vanliga menniskor, men våra ministrar, hvilka naturligtvis äro försedda med en djupare grad afinsigter uti tingens inre sammanhang, veta alltför väl. att en entusiastisk sinnesstämning är underkastad stor risk att slå öfver i något annat, när den får tiden till sin motståndare. Om de äfven voro fullt öfvertygade, att den entusiastiska krigsopinionen förefanns vid riksdagens afslutande och möjligen skulle kunna bibehållas tills den 11 september, så hade de dock alltför väl reda på sin SEthikat för att ej veta att den kunde vara slut i januari. Bäst sålunda gmida medan jernet är varmt, tänkte våra vederbörande, och så drogo de åstad med riksdagskallelsen, manade af den heliga pligt oss åligger, såsom inrikesministern så sublimt uttrycker sig i sjelfva kallelsebrefvyet. Hvarjo fågel sjunger efter sin näbb, he ter det, och ingån kan förtänka den Adler ereutziska ministören, att hon sjunger efter sin; men hvad gom i alla händelser måsto beklagas är, att denna minister satt sin plan i verket, utan att annat än undantagsvis hafva rådfört sig med representationen. Det är fullkomligt säkert, att, shart sagdt, ingen af representationens båda kamrar hade den aflägsnaste aning om urtima-strofen i trontalet förrän samma dag den yttrades från tronen, och denna omständighet skulle gifva ganska stor sannolikhet åt den ofvan påpekade preussiska notens befintlighet, derest icke samma blunder blifvit begången före utfärdandet af sjelfva kallelsen, Duagarne före utfärdandet af densamma lefde en stor mängd både landtmän och intelligenser af renaste vatten, och sålunda