Detta tempel hänför mig, på gamma gång det förflyttar mig långt tillbaka i tiden, genmälde skalden med ett drömmande utseende. De kommo nu i ett lifligt samtal med hvarandra om skön byggnadskonst, och huru den mer vårdades i äldre tider, än hvad som na var fallet, att de gamle grekerna företrädesvis bemödade sig att utbilda och fullkomna den, samt att de efterlemnat de skönaste mönster härutinnan m. m., som hörde till detta så rika och intressanta ämne. Nu mönstrades det då nyligen med stora kostnader uppförda nya skolhuset, hvilket redan raserats till hjelp åt ett mera palatslikt och dertill mera tidsenligt. Efter att ha något litet betraktat det, yttrade Tegnår, i det han pekade på huset: Ack! att lärdom skall behöfva ett så stort, yttre skal. Plantorna tarfva ett stort drifhus. Det gamla skolhuset, uppfördt i drottning Kristiovas tid, så enkelt, som den gamla tiden, men dock så högtidligt, stod nu i sin åldriga skepnad framför de vandrandes ögon. Jag kan med skäl säga, som skalden Tegnår, utbrast mannen med tofhatten, då jag ser denna dyrbara relik från fordomtima: Jag vördar forntidsminnen ännu er! Och tänder åter er förtärda lampa. Har min vän pågonsin sett eller talat personligen vid Tegnår, frågade den resande, vänd till sin följeslagare. Nej, men jag skulle önska att en gång få träffa den man, som, likt Romas eller Greklands djupsinniga skalder och skriftställare, uttalat så många sköna och herrliga tankar. Ett vänligt leende krusade skaldens läppar. Nå väl, min vän, sade Tegnr mildt. Ödet har fogat så, att Esaias Tegnår har er att tacka för sin goda vägvisare här i Skara. Edert namn skulle mig nu vara kärt att få veta. Jag heter Flygare, svarado den gamle mannen, ytterst förvånad, är en privat man, men ännu en studerande. Ack! vi äro alla studerande hela lifvet igenom, Vi lära dagligen något, och jag har just lärt mig det i dag, att under en grof rock gömmes ofta stora skatter af kunskaper, utropade skalden, varmt tryckande Flygares knotiga hand. Det gamla originalet Flygare, en ädel menniskovän och kunskapsrik man, som redan flera år legat i den tysta grafven, har berättat detta sammanträffande med Tegnår för den, som nu upptecknat dessa rader. . Y. Z. Ett frieri. Nerikes Allehanda berättar: Alfred M. hade flera år varit borta på resor. Återkommen, tillbringade han en afton i en ilj, der han förr var nära umgängesvän, När man förde damerna till bordet, blef det honom förunnadt att ledsaga den täcka fröken Julia, yngsta dottern. Konversationen dem erfellan blef knapphändig, men ej lika betydelselös, som vid de vid sådant tillfälle vexlade orden vanligen äro. — Alfred såg frågande ned på den lilla handen, som hvilade på hans högra arm; glad, yttrade han halfhögt för sig sjelf: Fril Julia fann detta sätt något underligt och kastade i sin ordning på sin ledsagare en spörjande blick. Han blef ej svaret skyldig; lätt tryckte han hennes arm och framhviskade med uttrycksfull betoning ordet Friarel Friast! — blef Julia3 gensvar, afgifvet i dörren till matsalen, i det hon drog sin arm tillbaka och tackade sin ledsagare, som mulnade till och smög sig undan med sin näpna korg. Lyckligtvis blefvo sorgen och harmen icke oändliga; en annan dag tog skön Julia sin korg tillbaka, och 1å blef fröjd och glädje och lif och lust, KSO SRROTAT Fa OR KORSAT Het ETTER ANOR