Dagens Nyheter – 19 augusti 1871, sida 3

Hvarj ehanda nyheter. En timmes besök af Esaias Tegner i Skara år 1839. (Meddeladt Sköfde Tidaing.) Frithiofs-skalden, stadd på en resa uppåt landet, fick under färden från Wexiö det infallet, att göra en liten krok i ärtåkren och qvieta in till Skara, för att under en timmes uppehåll, som hastigast, fast inkognito, se sig omkring i den gamla lärdomsstaden, Några äldre lektorer kände han väl, men Tegnotr, som icke var fallen för offentlig uppmärksamhet, inhöljde sig derför så mycket som möjligt i inkognitots obemärkta reskostym. Skara var på den tiden en trogen afbild af klassisk lärdom: allvarsam, dyster och af; ett gammalmodigt utseende. Frithiofs-skalden utropade ock vid det vagnen rullade in genom Götala-tullent : Så mörkt, men dock så ljust härinne! i Hvem tälja kan så många seklers minne? Sedan han kört in till gamle Windingens och tillsagt det hästarne skulle vara färdiga inom en timme, begat han sig på vandring ut i staden, och väl utkommen på gatan, mötte han en äldre man, klädd i en gammal tofhatt och grå vadmalskläder samt med händerna nedstuckna i rockens bakfickor. Hans ansigte uttryckte ett allvarligt tinkande. Hvar ha vi det gamla skolhuset, min vän, frågade Tegnår den gråklädda mannen? Strax vid domkyrkan, min herre, upplyste den tilltalade — kyrkan och skolan kunna icke åtskiljas. Var god och blif min vägvisare på en stund, min vän, bad Tegnår, som märkte, att lärdom gömde sig under den torftiga drigten, Gerna, herr resande, biföll der besynnerliga mannen, som nu med ett granskande öga mönstrade en man, så olik och dock så lik så många och hvars dragningskraft, när vänligheten gick öfver hans läppar, syntes oemotståndlig. Ju mera han betraktade detta af poetiskt skimmer omgifoa och så uttrycksfulla ansigte, desto mer hänfördes han häraf och kände sig liksom elektriskt dragon till honom, Och Tegnår, skalden, menniskovännen och menniskokännaren, förundrade sig icke litet deröfver, att han så oförmodadt träffat på en man, som, ehuru iklädd en bondes simpla drägt, likväl tycktes ha samlat vetandets guldkorn, ja, kansko mer än hvad man kunde tänka sig, djupt forskat i vetenskapernas schakt. KX När de kommo till den gamla vördnadsbjudande domkyrkan, ett aktadt minne från försvunna tiders berömda byggnadskonst, stannade Tognår ofrivilligt, betraktande den med den största uppmärksamhet, blandad med vördnad, Nå! hvad tycker herr resanden om denna antikens byggnad, som säges hvila på 18,000 aspepålar? frågade mannen med tofhatten sin obekante följeslagare.