Dagens Nyheter – 17 augusti 1871, sida 2

i ryggen på Petter, som sprang sin väg så fort benen kunde bära honom. — Det är en helig man, som tyckes ha mycken fallenhet för att begagna knytnäfvarne, tänkte Armand Louis. — Om man ej iblard ingåfve sådana der slynglar en helsosam förskräckelse, skulle de aldrig lära sig respektera bättre folk, yttrade don Gaspard och satte sig vid sidan af Adrienne. Under måltiden, som kryddades af utsökta viner, visade sig don Gaspard ytterst artig och förekommande mot Adrienne. Han berättade en mängd historier, hvari han sjelf spelade en roll, som ingalunda hade någon anstrykning af beskedlighet, ehuru han ofta förklarde sig vara Guds ringaste tjenare. Härunder koketterade han med sina händer, som voro prydda med blixtrande diamanter, af hvilken vara han, efter sin egen utsago, hade hela kistor fulla. Han bar, sade han, dylika granmnlåter endast för att få tillfälle att ge bort dem åt folk, som satte värde derpå. Medan han språkade drack han oupphörligt, det ena glaset efter det andra. Vid deserten glömde han sig ända derhän, att han tog en ring från sitt finger och försökte sätta den på Adriennes. — Nej, tack! sade Adrienne och sköt ringen ifrån sig. — Behåll era smycken för er sjelf, sade Armand Louis i en kylig ton.