Dagens Nyheter – 17 augusti 1871, sida 1

tjenster, han gjort samhället, bland hvilka den förnämsta var, att han under sken af att vilja rädda Urbain hade bragt denne i sina fienders våld. Grefve de Montaut berättade vidare, att han först gjorde försök att innästla sig i Delescluzes förtroende, men när detta icke lyckades, hade han valt den mindre försigtige Urbain till sitt offer. Närmare förhörådt, erkände detta skamlösa vittne, att han hade framlagt för Urbain en plan, enligt hvilken explosiva ämnen skulle nedläggas i kloakerna och antändas medelst elektriska trådar, när Versailles-trupperna anryckte. Han hade framlagt denna plan för att aflocka Urbain bifall till densamma, men denne, det måste hr grefven erkänna, hade vägrat att ingå på förslaget. Andra vittnen försäkrade, att Urbain varit en god fader, make och granne. En stor och fet munk, pater Letellier, vittnade att han år 1865 gjort Urbains bekantskap uti en liten socken i depart. Calvados, och att Urbain då var mycket aktad af presten, mären och byns innevånare, hvadan de blifvit helt förvånade, när de erforo, att han var densamme som kommunalisten Urbain. Urbain hade efter sin hustrus död trädti närmare förbindelse med en vacker 21-årig enka, fru Leroy. Denna unga dam, som under kommunens tid erhållit en tjenstemannaplats vid märiet i 7:de arrondissementet, var anklagad för att hafva frånröfvat en madame Landeau hennes nipper, men förnekade på det bestämdaste denna förbrytelse. Deremot meddelade hon att bon hade upp manat grefve de Montaut att häkta hr Laudeau, emedan denne stod i hemlig förbindelse med Versailles, en begäran som Montzut skyndat att uppfylla. Urbain vissteingenting om denna åtgärd. Hon upplyste, att grefve Montaut hycklat vänskap för Urbain och att denne senare icke misstrott honom, men att bon för egen del städse misstänkt och kännt vedervilja för grefycns personlighet. Derefter förhördes konstnären Billioray. Denne upplyste, att han utträdt ur kommunen innan någon byggnad i Paris blifvit antänd och protesterade mot all medaensvarighet i brandstiftningen. Han erkände emellertid, att han röstat för Vendömekolonnens nedtagande, hvaremot han alltid ansett nedrifvandet af Thiers hus som en handling af barnslig hämnd. Billioray åberopade vittnen för att styrka, att han hade öppnat underhandlingar med Thiers, hvilka afbrötos genom Versailles-truppernas inträngande i Paris. Doerefter kom ordningen till studenten Jourde, kommunens unge, men, efter allt hvad som om honom kommit i dagen, skicklige finansminister. Han beskref, huru han komrnit i förbindelse med kommunen och redogjorde med en gammal skattkammarkanslers talang för den budget, han uppgjort. Han försäkrad8 sig ha af rent fosterländska bevekelsegrunder åtagit sig finansministerportföljen, öfvertygad, att om icke kommunens finanser bragts i god ordning, skulle penningbrist och hungersnöd nödgat folket till en förfärlig plundriog. När han lemnade sin portfölj, var han fattigare än när han emottog den. Som finaneminister villo han icke bo i det präktiga palats, som stod till hans förfogande, utan föredrog sin egen ansprökslösa bostad. Om brandstiftningen gado han sig veta ingenting, men förklarade : ET SERNER a a a a tv Id be Dl NNE oetrjr T a MR RN ÄT TE ng