Dagens Nyheter – 16 augusti 1871, sida 1

— Men det är ju verkligen han, utbrast Adrienne. — Hvem? Renaud? sade Armand Louis. Tvenne ryttare blefvo nu synliga midt i dammolnen. s — Ja, visst är det herr de Chaufontaine, yttrade Adrienne. — Och Carquefou! tillade herr de la Guerche. — Nå, ändtligen hinner jag dig då, kättare! ropade Renaud helt andfådd. Det iärjust vackert af dig att lemna Grande-Fortelle samma dag då jag kommer tillbaka! . . . Man slåss nu öfverallt. — Ack, tyvärr! afbröt honom Carquefou. — Det är helt festligt hvarthelst man kommer, må du tro; man hör ingenting annat än gevärsskott och skramlet af värjor och bajonetter. Sankta Estokade, min skyddspatronessa, lefver nu i sus och dus. Jag har deltagit i dessa förlustelser, men jag är, Gud vare lof, ingen egoist, och jag har derför kommit tillbaka för att inbjuda äfven dig att vara med vid de många gästabuden. Jag infann mig på slottet Grande-Fortelle i dag och erfor der att du rest. Genast svingade jag mig upp i sadeln igen. Carquefou suckade. — Jag hade väl skäl dertill, stammade Carquefou ; hundra mil utan att hvila sig — det är ju alldeles ohyggligt, vet jag! — Ja, men det gäller att hinna upp vår gode vän, kättaren, sade jag till honom. Vi ta nu att han reser med fröken de Souvigny