Dagens Nyheter – 16 augusti 1871, sida 1

Adrienne kastade sig gråtande om halsen på den gamle grefven, sägande: — Om ni önskar det, skola vi icke resa. Jag är lycklig här. Jag har vant mig att betrakta er som min far. Jag känner icke alls herr de Pardaillan. Sverige ligger långt borta. Herr de Pardaillan talar i sitt bref om en stor förmögenhet som väntar mig, men hvad bryr jag mig om den? Låt mig stanna här hos er.: Tror ni, att jag är rädd för kriget?. Jag hör till en familj som trotsar allt för den goda sakens skull. Hvem skall älska er, sedan vi rest, och hvem skall älska mig deruppe i den kalla norden? Adrienne snyftade, och den gamle grefyen omfamnade henne hjertligt, i det han svarade: — Nej, nej, det är omöjligt. Om ni vore fattig, skulle jag kanske behålla er hos mig, trots er nära slägtinges och förmyndares befallning, men då ni är rik, förbjuder mig hedern att göra det. — Ske er. vilja! sade Adrienne med darrande röst. Å Då de stigit till häst, fattade herr de Charnailles Armand Louis hand och yttrade: — Du börjar i dag ett nytt lif, gifve Gud att dina dagar måtte bli lyckligare än mina ha varit! Derefter pekade han på slottet Grand-Fortelle, dor de alla tre tillbragt så många stunder af frid och lycka tillsammans, och sade: -— Betrakia 2: us ar An första sången