Dagens Nyheter – 10 augusti 1871, sida 2

kall beslutsamhet och feberaktig otålighet, som eljest var för detsamma främmande. Hans gång var hvarken långsammare eller hastigare än vanligt, men då och då omfattade han krampaktigt värjfästet eller vred sina långa mustacher. Ett svagt ljud afbröt tystnaden i rummet; grefven stannade ech blickade ut genom fönstret. . — En uggla, hvars vinge snuddat vid fönstret, mumlade han. Månne detta var ett dåligt förebud? Han sammandrog ögonbrynen och såg åter på klockan. — Tio! fortfor han; de borde vara här nu. Denne Armand Louis, som icko visade sig vid aftonmåltiden, skulle han händelsevis ha upptäckt dem?... Bah! min kammartjenare gär ut och promenerar en stund på qvällen och träffar en kamrat, deri ligger ju ingenting märkvärdigt. I detta ögonblick upplyftades dörrgardinen, som skilde herr von Pappenheims rum från det hvari spiraltrappan befann sig, och tvenne män inträdde. Det var samma karlar, som Armand Louis sett från sitt gömställe. — Ändtligen! utbrast grefve Pappenheim. — Här är kapten Jakobus, sade betjenten. Mannen, som följde honom, aftog i detsamma sin kappa, och grefve Gottfried såg nu framför sig en lång, grof och bredaxlad krabat med ett djerft, vildt ansigtsultryck, som de väldiga, eldröda mustascherna ingalunda