Dagens Nyheter – 10 augusti 1871, sida 1

mot Danmark år 1864 var en inledning till den stora striden år 1866, som å sin sida åter hade 1870—71 års förfärliga krig till följd, och nu, sedan Frankrike blifvit så grundligt förödmjukadt, anser man det dock nödvändigt att öka den militära styrkan, i stället för att afväpna; man motsor nya fälttåg. Men de vanliga eröfringskrigen äro icke blott karakteristiska för vår tid; nej, vi lefva i en tid, full af af inre social jäsning. Mau inskränker sig icke till att nu såsom fordom fråntaga de öfvervunna furstarne så och så många undersåtar; nej, furstarne depossederas, afsättas, fördrifvas, och det icke endast af folket (såsom Napoleon) utan oftast af ståndsbröder, kusiner, representanter för rikena af Guds nåde, som sjelfva taga sina kronor från Herrans bord. Måste icke sådana exempel just ofvanifrån verka dubbelt kittlande på de lägre lagren i samhället, der till på köpet, alltsedan den stora franska revolutionen, en stark böjelse för revolutioner har varit rådande? NNutidens händelser äro, trots den unga riksförfattningen utan folkrätt, föga egnade att befästa det cesariska systemet. Vid sidan af eröfringspolitiken löper en social och socialistisk underström. Ju mera den förra omstörtar, desto mera växer den senares vågor. Den militära despotismens grundande och befästande skola genom sina verkningar åtminstöne medelbarligen befordra den socialistiska rörelsen. Ju oftare omstörtningar inom det ena området stå på dagordningen, desto starkåre blifva förarbetena dertill inom det andra. Hvad skall väl mången hederlig medborgare, som i dag är förtjust öfver de raskt på hvarandra följande förändringarne af Europas karta, säga, då han måste erkänna, att föremålet för hans jubel kanske är den mäktigaste häfstången för den af hohoöm så fruktade och hatade social-revolutionen? Det röda spöket har redan många gånger knackat på dörren. Innebära icke alla desså arbetsinställelser, hvilka stundom medföra blodiga repressalier, en allvarlig vårning? Visserligen hoppas man, att det nu rådande systemet, om så skulle behöfvas, utan skonsamhet skulle skjuta rörelsen sönder och. saviman, men man glömmer dervid, att sedan det väldiga romerska riket grusats och det en gång så fruktade påfvedömet blifvit ett mål för spott och spe kan turen väl också komma till den absolutistisk-militära Cpater Fulgentius. Vare sig nu att man gläder sig eller sörjer deröfver, 8å är det ett faktum, att det är ofvanifrån, från den mäktigaste stat i Europa, som man öfvergifvit de fredliga utvecklingarnes väg. Sådana våldsgerningar blifva aldrig utan verkningar. Hvem yet, om icke efter så och så lång tid och sedan hundratusendens blod gjutits i ett nytt krig, den pu så mäktiga dynastins efterkommande och slägtingar skola förbanna den der revolationen öfvanifrån lika bjertligt som den hannoveranske konungen, den hessiska kurfursten och hertigen af Nassau. Måtte ättlingarna då kunna trösta sig med det gamla bibelspråket: Herrans vägar äro outransakliga.