— Öch att han har ett taälrikt följe? — Tjugu storskrytare: i — Bravo! utropade herr de Chaufontaine, i det han förnöjd gnuggade sina händer. — Är detta den tröst du bjuder mig? Jag anförtror dig mina sorger, och du gläder dig öfver dem. — Ja, naturligtvis. Inser du då inte, att vi nu fått hvad som hittills fattats oss, och att vi således nu kunna vara riktigt lyckliga? Denne grefve Pappenheim kommer ju till oss, som vore han sänd från himmelen; det är ju ott riktigt äfventyr, som nu erbjudes oss, ett äfventyr till häst, ett äfventyr, hvarvid det gäller att vara väpnad från topp till tå! Jag välsignar alla helgon derför, men i synnerhet Sankta Estokade och halshuggaren S:t Herkules, mina skyddshelgon! Armand Louis såg förvånad på sin vän, hvilken fortfor: — Fundera ej så mycket på den der utgjutelsen: S:ta Estokade och 8:t Herkules, halshuggaren, äro nya helgon, som jag valt för egen del, och som jag åkallar morgon och afton. De andra invånarne i paradiset äro allför fredliga i mitt tycke. — Ja, jag vill visst inte inverka på din religionsutöfning, men hvar så god och sig mig hvarmed halshuggaren S:t Herkules och den heliga Estokade kunna vara mig behjelpliga i min närvarande nöd?