Dagens Nyheter – 9 augusti 1871, sida 1

andra, mellan den gamla och den unga armån (Gambettas skapelse), som afundas hvarandra, finnes plats tör en djert man, som vill ersätta republiken med en diktatur och för detta ändamål vill stödja sig på den verksammaste och minst samvetsgranna delen af armån. Ena skarpsynt och opartisk blick kan utan svårighet intränga i de id6er, som lifva det radikala partiet, och följa det i de olika utvecklingsgraderna af de planer det uppgör. De arbetande klassernas revolutionära instinkter äro icke kufvade — de äro så lifliga som någonsin och fullt färdiga att börja striden på nytt. Deras anförare blir Gambetta, om han samtycker dertill. För att beherrska dem blir det nödvändigt att ge dem en sysselsättning som öfverensstämmer med deras önskningar, en revolutionär sysselsättning. Man vill, om möjligt, vänta, tills tyskarne utrymt Frankrike, krigsskadeståndet blifvit betaldt och armån hunnit organiseras. Men derefter vill man börja kriget på nytt, icke mot Tyskland, utar mot tyska regeringen — ett revolutionskrig, öppnadt af den demokratiska propagandan, ett krig, som förklaras i namn af folkets sociala och politiska rättigheter, ett arbetets krig mot kapitalet, ett proletariatets krig mot egendomen. Derefter, säger general Faidherbe i sin nya broschyr, skola de två nationerna, fransmän och tyskar, förena sig till ect brödraförbund, Rhen skall icke längre bli en blodbesudlad skiljelinie utan ett föreningsband, en lifgifvande pulsåder, och Europa skall ändtligen ernå en verklig fred. Detta är den hämd, rättänkande sinnen önska taga på furst Bismarck oeh den tyska feodalismen. För att göra denna hämd aptitlig nödgas hr Gambettas general måla sig en fantasibild, ett förslafvadt Tyskland, som ej har någon känsla af sin värdighet och heder och är. beröfvadt alla de frie minneus rättigheter. Det är under spridandet af slika villfarelser som Frankrike går sina nya öden till möte, och Faidherbes aktade namn användes till stöd för dessa föreställningar. Om ett dylikt språk, som påminner om Internationales, olyckligtvis skall tagas på allvar — om Gambetta blir dess officiella sakförare samt generalerna Faidherbe och Chavzy dess tappra försvarare, då bli Europas öfriga nationer nödsakade att betrakta Frankrike som ett plågoris, från hvilket de måste till hvarje pris befria sig. Enligt ett telegram at den 5 dennes i Times skulle såsom i förrgår eller går i franska nationalförsamlingen förslag väckas om tilldelandet för två år af presidentskapet öfver republiken Frankrike åt Thiers, vid hvars sida skulle stå en ansvarig ministör, med en president, utnämnd af republikens president. Förslaget skulle väckas af deputeraden Rivet, tillhörig venstra centern samt understödas af deputeraden Ricard. Vid franska nationalförsamlingens möte den 4 dennes förekom en debatt angående skadeersättning åt de af tyska trupperna besatta provinserna. För att undersöka denna sak hade en komitå nedsatts, hvars afgifna uttalande nu upplästes af Albert Grevy. Detta uttalande går ut på, att nationen i sin helhet måste bära den börda, som de under kriget och till en del ännu ! af tyskarne ockuperade delarne af ådragits, Frankrike kan icke, utan att vanära sig, undandraga sig att uppfylla hvad som bäde är en moralisk förpligtelse och ett nationelt och politiskt intresse, nemligen att lemna ersättning för kontributionerna samt för tyska truppernas reqvisitioner. Anspråken från deras sida, hvilka drabbats af invasionen, uppgå till 666 ARR