Dagens Nyheter – 7 augusti 1871, sida 2

-— ME NN Man gick ut för att leta och fann i skogen två vargar, som höllo på att uppgifva andan. Renaud fick höra talas om saken. — Hvad? sade han åt honom; du var då inte rädd? — Jo, tvärtem, herr markis; det var rädslan som dref mig upp ur min säng, der jag lagt mig för att sofva lugnt. Dessa fördömda vilddjurs tjut hindrade mig från att få en blund i mina ögon; jag darrade i alla lemmar under täcket. Det var derför jag beslöt mörda dem ; jag skulle annars ha ådragit mig feber. — Men ni kunde väl åtminstone ha sagt åt mig att komma med. — Åh, herr markis, om jag hade väntat till nästa natt, skulle man ha funnit mig död i min kammare! De odjuren förde ett så förskräckligt väsen utanför mina fönster; med hjertat i halsgropen väpnade jag mig intill tänderna, och sedan jag tagit med migett stackars oskyldigt får, uppsökte jag en mörk hålväg, der jag kunde finna ett godt gömställe. Fåret hade den oförsigtigheten att bräka; de fyrbenta banditerna infunno sig skyndsamt på stället; nu gällde det, hvilken af de många man borde traktera med det första skottet. Jag sköt midt i hopen. Ack! min herre, i det ögonblick då jag lade fingret på trycket, tillslöt jag ofrivilligt ögonen. Jag hade en handfull spikar och skrot i bösspipan; försynen fogade det så att skottet åstadkom större förödelse bland vargarne än jag vågat hoppas.