en närbelägen by, växte han upp och hotade att bli lång som ett poppelträd; och han var på sitt sätt den mest originelle yngling i hela provinsen. Carquefou ville gälla för att vara rädd för ailting. — Är vi rädd för gumsar också? frågade honom Renaud en dag. — Herr markis, de ha horn, svarade Carquefou. Hans grundsats var att man bör misstro allting här i verlden. — Den som söker undfly faran, råkar ändå ofta uti densamma, brukade han säga. Betänk då hvilka faror de löpa som ej bry sig om att vara försigtiga. I uppenbar strid häremot slogs Carquefou som en tiger, så ofta tillfälle dertill erbjöd sig. I hela Maine och Anjou, Marche och Berry fanns icke en enda person, hvars uppförande och principer mindre öfverensstämde med hvarandra; när orden sade ja, svarade handlingarne nej. En dag kom han hem, förande med sig fyra 3 fem vargar som han dödat. Man samlade sig omkring honom och frågade nyfiket hvad detta månde betyda. — Vargarne ha ätit upp ett får för mig, sade ban, men nu har jag deras skinn i stället. Det är en liten affär som vi uppgjort oss emellan: fem vargar för ett får, de sårade ej inberäknade. såedas ton Bg dille IST mna vecka g Wänsssrädawnli nt ÄRE Av