Dagens Nyheter – 4 augusti 1871, sida 2

gar, att alla jordens egodelar äro intet värda i jemförelse med hedern.. — Om du kan i dödsstunden upprepa Frans den förstes heroiska uttryck: Alt är förloradt, utom äran! sade han ofta till Armand Louis, då har du allt skäl att tacka Gud, min son, ty du har då ingenting förlorat. Redan vid sexton års ålder uthärdade Armand Louis de allra största mödor, utan att röja någon svaghet; att rida i sporrsträck tjugu franska mil på de sämsta vägar var ett intet för denna jernkropp; han var en högst ovanlig fotgängare; och om han någon gång kände trötthet, efter att en hel dag ha varit på jagt, sträckte han ut sig på bara marken, åt en bit bröd och drack ett glas vatten samt inslumrade med händerna hårdt knutna. Följande morgon var han frisk och glad som en fågel, öfverraskad på sin gren af morgonrodnaden. Han mötte med lugn de största faror, kastade sig, utan att blekna, i de mest vilda forssar och hade ännu aldrig påträffat ett uppretadt vilddjur eller en väpnad bandit, förhvilka han ryggat tillbaka. Herr de Charnailles smålog förnöjd, under det han med sin skrynkliga hand smekte denna unga panna. Vapen fattades icke på Grande-Fortelle; man behofde blott välja på väggarne i den sbora salen; denna var on riktig arsenal. Men hvem skulle undervisa honom i vapnrens bruk? Det gjorde många: resande officerare, afdankade