som itän besatltningens sida; det närmade sig vårt fartyg såsom jernet till magneten, En oundviklig katastrof och en förfärlig död hotade oss alla. Vi grepo alla hvar sin handspak och i det ögonblick, då fartyget kom på vår babordssida, lyckades vi att afvärja stöten. Plötsligt dref en kastvind vårt fartyg öfver på styrbords sida, och — Gud var lof — endast denna omständighet hade vi att tacka för att vi undgingo faran. Finns ingen der: ropade kaptenen. 90 der, akter ut på skansen, vid relingen! I det vi med blickarne följde spökskeppet, sökte vi att lösa denna förfärliga gåta. Alt var orörligt ombord; ingen rorgängare vid ratten, ingen utkik i märsen, inga ma troser, som manövrerade, men på skansen kunde vi tydligt urskilja två hvita skepnader, hvilka stodo så orörliga som om de varit fastnaglade på stället. De voro insvepta i hvita kappor, som faddrade för vinden. en gång prejade kaptenen fartyget med sina lungors hela kraft, men förgäfves. Det försvann i mörkret lika tyst som det kommit. Uader do följande timmarne frågade vi hvarandra, om det hela icke hade varit en dröm eller ett foster af inbillningen. De mest vidskepliga voro öfvertygade om att djefvulen haft sitt finger meäd i spelet och att vi hade att vänta oss en eller annan olycka. Allt gick väl ända till qvällen; men under natten sprang vinden om till nordost och vi länsade nu undan för fulla segel, med en hastighet af 12 knop i timmen. Plötsligt urskilde vi i nattens mörker en svart, oformlig massa; rorgängaren styrde rätt upp mot densamma, hela besättningen var på däck med blickarne häftado på det mystiska föremålet. (Lossa skoten! skrek kaptenen, som nu sjelf ställde sig vid rodret. Klart att vändal Vi närmade oss nu på fem å sex kabellängders afstånd spökskeppet från föregående afton; det var icke hvitt såsom förra natten, utan alldeles svart, från vattengången till masttopparne. Precis på samma ställe på skansen stodo åter de två orörliga skepnaderna, insvepta i sina hvita draperier, som vid hvarje vindpust fladdrade i luften. Vågorna sqvalpade mot fartygets sidor. Med en viss sjelfbevarelsedrift grepo både mina kamrater och jag till handspakarne, af hvilka Here bräcktes då spökskeppet skrubbade mot vårt fartyg. Vi trodde oss nu för andra gången förlorade, men det hemlighetsfulla skrofvet gled bort på vattenspegeln och förBvann snart som en skugga i dimman. Följande dagen slog vinden plötsligt om till-sydost; den tvang oss att ändra kurs och lät oss löpa längst Madeleine-öarnes grund. Vipasserade tätt förbi åtskilliga fartyg, hvilka lågo på kabiljofångst, men ingen af dem hade sott den obekante seglaren. Under de följande två vakterna fortfor ovädret, hvarför vi nödgades lägga bi. Men den tredje natten voro vi åter olyckliga; framåt kl. 2 på morgonen varskodde utkiken fartyget; på kanonhålls afstånd tumlade spöket sig på toppen af vågorna, och liksom förut kunde man på samma ställe se de två menskliga skepnaderna i hvita kläderna, men denna gång försvann spökskeppet plötsligt utan att hota oss med on sammanstötning, som också ofelbarligen skulle ha krospat vår skeppssida och störtat oss alla i hafvet. Vi vräktes ännu i 24 timmar hit och dit af ovädret, hvars häftighet tilltog allt mer och mer, men på qvällen varsnade vi framför oss Pine-Lights hamn, som var lugn som en insjö och tycktes inbjuda oss att der söka en tillflyktsort. Den klippa, som bildar norra spetsen midtemot fyrtornet, höjde sig majestätiskt vid horisonten och rätt förut utsände fyren, liksom i qväll, sina strålar med vexlande blinkar, som långt bort afspeglades af vågorna. Kaptenen beslöt att löpa in till Pine-Light för att qvarligga der till dess ovädret hade rasat ut. Under det att vi närmade oss kusten skakades luften af ett förfärligt brak. Knallarne följde med lika mellantid på hvarandra men med oupphörligt tilltagande hastighet; luften var emellertid klar och genomskinlig, men det oaktadt sågo vi ingenting och det var oss omöjligt att upptäcka hvarifrån detta buller hörrörde, hvilket liknade det som uppstår vid en sjödrabbning. Plötsligt ropade utkiken: Skeppet! Skeppet! Se der, förut I I det att vi med blickarne följde riktningen af hans arm, sågo vi skrofvet ligga på ett klippref, som sträcker sig längs norra delen af fastlandets kust, i riktning mot Labrador. Masterna voro bräckta och fartyget, som stegrade sig såsom en ostyrig häst, högg hårdt uti mot klipporna och började att skiljas i sina fogningar ; de två, förut omtalade menskliga skepnaderna visade fortfarande sina hvita konturer för hvarje gång de krabba sjöarne läto sitt fosforglänsande vatten spola mot yra2 SS AT TP 7