Dagens Nyheter – 3 augusti 1871, sida 2

Brunnslifvet i Ronneby. (Bref till Dagens Nyheter.) Ronneby den 28 juli 1871. Ljus och mörker skifta. Hvem satte väl något synnerligt värde på en klar himmel, om den icke ibland höljde sig i moln? Icke skattades de goda menniskorna så högt, om det icke funnes några mindre goda. Icke vore den sanna vänskapen så mycket värd, om icke sveket städse timrade på sitt bålverk. Kort sagdt och jordiskt taladt: utan hat, föga kärlek; utan skilsmessa, intet ljuft återseende, utan bräckligheter, inga välgörande helsobrunnar. Allt förgängligt godt har ett nödvändigt ondt i släptåg. Ronnebys klimat likasom dess helsovatten är fortfarande lika friskt och godt; det senare likvisst endast till sina verkningar, ty annars smakar det som bläck och färgar äfven alla ljusa kulörer som sådaut. När man nu, enligt mitt förra bref, får använda så små qvantiteter till invärtes bruk, men ändå vill ha full valuta för sin tid och sina penningar, så färgas man på detta sätt; och har homöopatien någonting att betyda, så är det ju antagligt, att en och hvar som läser detta genomgår en indirekt Ronnebykur i mindre skala... För att återkomma till naturen häromkring med sitt friska klimat och sina både ljusa och mörka sidor, så är nu lien som bäst i gång. Det skarpa och bart huggande svärdet handteras dock icke af den skördeman, för hvilken både kungar och torpare bäfva, utan af några raska bonddrängar, hvilka som riktiga storhuggare hugga in på de frodiga timotejoch klöfverlanden. Motion ger aptit, och lika käcka som slåtterkarlarne äro att förtjena sin middag, lika käckt hugga de för sig, när måltidstimmen är inne. Stockholms huggsexor äro någonting motsvarande i den vägen. Efter lien kommer räfsan — efter skördemannen, som slår, engelnt, som bergar in —, stänglar och blommor sammanräfsas i stack och införas i ladorna. Ängen beröfvas sin fägring och fåglarne upphöra med sin sång. Ja, den sägnen är här allmän, att vid första hugg på ängen af lien slår näktergalen sin sista drill, och vid åsyner af första höstacken låter göken höra sitt siesta Ckuku för året. Dessa poetiska naturer tycka icke om den vandalism, som slåtterkarlen utöfvar:; men så oemotståndligt är menniskans begär att såmla, att trots blekingsbon är både kär i och stolt öfver sin näktergal, så skrämmer han bort honom genom att slå i sjelfva Paradiset (namnet på en vacker plats nära Ronneby). Här således en af de mörka sidorna. En annan, hvilken måhända ligger bruinsgästerna ännu närmare, är, att den 8. k. första terminen nu är slutad. Den