Dagens Nyheter – 1 augusti 1871, sida 1

Äfven de arbetare inom vårt eget land, so då och då gjort strike, tror jag icke kunna rosa sig af nägon synnerlig vinst deraf. Jag är säker om, att de flesta af murarnei Stockholm skola erkänna, att de hade det lika bra om icke bättre före sin arbetsinställelse som efter densamma. Om möjligen en och annan fick någon enskild fördel, inverkar detta icke på det hela. Det vanns kanske en liten fördel för det året, emedan de påbörjade arbetena måste fullbordas. De följande åren var deremot ganska litet för murare att göra i Stockholm. Reparationer och nybyggen uppskötos i det längsta, emedan husoch tomtegare icke voro böjda att betala så mycket som fordrades. Äfven torde byggmistarne varit tvehågsna och liknöjda att söka skaffa arbeten, emedan de fruktade obehaget och risken att, sedan de på grund af gällande arbetslöner uppgjort kostnadsförslag och ackord, murare och timmermiän skulle yrka högre betalning och bereda dem förlust eller sluta med arbetet, så att de icke finge det färdigt på utsatt tid. Äfven glasmästeriarbetarne skulle nu helt säkert önska, att de haft sin strike ogjord. Jag känner specielt, att vissa af dem icke återtogos af sina gamla mästare, fastän de kommo och bådo derom, och att andra fingo mindre betaldt än de hade förut, Andra strikare torde haft samma öde. Mycket mera i denna sak skulle kunna sägas, men det redan yttrade torde vara nog att rikta den tnsigtsfulle och tänkande arbetarens uppmärksamhet på vådan af att lättsinnigt kasta från sig en säker om ock icke stor dagspenning för det ovissa försöket att tilltvinga sig en större. Här gäller, om någonsin, dem gamla sanningen: En fågel i hand är alltid bättre än tio i skogen. Måleriarbetare. KET TOR AO KN