Dagens Nyheter – 1 augusti 1871, sida 1

(QGIU MHELESEtFfAR PE PAP 9 han skaffar sig delirium m. fl. kanske obotliga sjukdomar. Arbetaren sjelf vänjer lätt både sig och sina familjemedlemmar, hustru och barn, vid tiggeriet, emedan besparingarne snart taga slut, om de någonsin funnits annat än i ett tarfligt husgeråd, som pantsättes eller säljes. Lättjan och begäret att lefva på andras bekostnad utan egen omtanke utbildas och fortplantas på detta sätt hejdlöst, och snart följa derpå lögn och bedrägeri, snatteri och stöld. Under arbetsinställelsen väckas och rotfästas en mängd förbättringsförslag (borde heta omstörtningsplaner), det ena tokigare än det andra. Lätt insmyger sig kommunismen af det sämsta slaget, eller den läran, att arbetarve böra tillintetgöra både kapital och kapitalister, d. v. s. de vilja beröfva de senare deras genom företagsamhet, flit och omtanka samlade medel, för att sjelfva i lätja njuta af dem så länge de vara. Hvad de skola lefva af när det samlade kapitalet är slut, bry de naturligtvis icke sina hjernor med att utfundera. Det ligger dem för högt att tänka framför sig, och att besinna att ett civiliseradt land, som förlorat sitt kapital, men egde qvar sina invånare, vanda vid lätja och utsväfningar, vore tusenfaldigt sämre än ett ouppodladt land med de råaste vildar i sina skogar och på sina berg. Aunu svårare blir den båda materiella och moraliska skadan, om våld användes vare sig mot kamrater eller arbetsgifvare och deras egendom, Genom att tvinga kamraterna att upphöra med arbetet betar man dem deras frihet att tänka och handla som dem bäst synes, och man rent af frånröfvar dem deras kapital. Arbetet är en både moralisk och medborgerlig pligt och råttighet, och således en helig frihet, som endast den största despotism kan beröfva individen. Arbetet är arbetarens (och landets) kapital. Den som beröfvar mig friheten att arbeta i mitt kall celler yrke, han frånröfvar mig mitt kapital och tvingar mig att svälta och frysa, ja, kanhända att bli en omoralisk menniska, en förbrytare. Det heter visserligen att sådant våld sker för arbetarnes gemensamma bista, och att den som icke vill underkasta sig godrilligt, måste tvingas, emedan han annars skadar detta gemensamma bästa. Jag har redan visat att genom arbetsinställelse icke kan vinnas något godt, men deremot oändligt mycket ondt. Eugland kan härpå framvisa otaliga exempel. Inom de yrken och de distrikter, der de mesta arbetsinställelserna skett och der hårresande våldsamheter utöfvats mot kamrater och arbetsgifvarc, hafva arbetarne icke vunnit en enda fördel mera än hvad som under tidens lopp och till följd af landets ökade kapitalbildning m. fl. omständigheter vunnits bland dem, som i all sköns lugn arbetat. Deremot hafva dessa oroliga och våldsamma arbetare haft stora, ganska stora utgifter till de föreningar och kassor, hvarigenom medel samlats för att kunna göra arbetsinställelser och begå våldsamheter och illgerningar, t. o. m. mord och mordbrand. De hafva således haft mindre attlefva af än de öfriga lugna arbetarne; de hafva fördyrat de varor de förbrukat; de hatva gjort så att industrien och företagsamheten mängenstädes gått tillbaka i stället för framåt. De hafva genom sina strikes och våldsamma ofog ställt så till att arbete ofta fattas för dem, äfven då de vilja arbeta, emedan ingen vill kasta bort sin tid och sina kapitaler på fabriker, anläggningar och arbeten, som skulle ruinera dem ifall de skulle rätta sig efter arbetarnes önskniugar och anspråk. De engelska arbetarne hafva mångenstädes gjort besparingar en tid för att sedan genom arbetsinställelse och våldsbragder kunna ruinera både sig sjelfva och gilt land: ett sätt att gå tillväga, som i mitt tycke är den största dumhet någon gerna kan begå ! och som bör afskys i stället för alt efterföljas. FRESTAS EST ST Faa fed Ta 0 ft le ting a SA NA