Dagens Nyheter – 1 augusti 1871, sida 1

sedan man tvingats lossa på mången annan, är det nu på tid att låta det förflutnas lärdomar vinna tillämpning i verksamma framtidsåtgärder för skingrandet af denna okunnighet; och det bästa medlet att få de dammar, som nu äro nära att sprängas, att hålla ihop och hindra en öfversvämnings förödelser, är undervisning; det sämsta deremot, det som alls intet hjelper, är det som ännu användes af många, ingen nämnd och ingen glömd, och som består deri, att med hån och förakt eller likgiltighet betrakta stormmolnet, som bryter horisontens jemna linie. Denna uppfattning har vunnit varmhjertade och talangfulla förkämpar just i det land, der arbetarne mer än annorstädes för hinnandet af (massornas stora mål stridt, blödt och vunnit segrar. Denna uppfattning omsluter också utan tvifvel framtidens stora program, det enda, hvars genomförande kan tillförsäkra folken ett säkert framåtgående på utvecklingens bana. Då vi med allt sköl kunna prisa oss lyckliga att vårt land undgått alla stormar af ofvan antydda art, få vi derför dock ej leka blindbock med våra egna förhållanden. Om vi gjort åtskillict godt arbete för en sund samhällsutveckling, så är detta ej mer än början; om vi förr än andra aktat på de fngervisningar, som tidens rörelser gifvit, så äro vi dock långt ifrån att med samlad kraft ha följt dem; om vi kunna hysa tillförsigt till vårt folks lIngna besinning ech betänksamma lynne, så få vi dock ej glömma, att det gifves en oro, som lik pesten slär ner oförberedt, der man minst väntar den, och griper omkring sig och flammar upp till brinnande feber. Ett symptom i denna riktning, som ej alldeles torde böra förbises, äro de arbetsinställelser, som upprepade gånger förekommit i hufvudstaden och vid några andra större fabriksorter i landet. De hafva visserligen i allmänhet haft en fredlig karakter i så måtto, att de ej stört den allmänna ordningen, men arten har dock röjts och slägttycket med andra länders stora betänkligare arbetarerörelser har varit omisskänligt. Då dessa arbetsinställelser uppenbarligen egt rum under förutsättningar, som alltför lifligt erinra om det förut antydda stora behofvet af upplysning, ha vi trott oss böra meddela följande uppsats, som blifvit skrifven med anledning af glasmästaroch måleriarbetarnes strike i Stockholm och har till författare en måleriarbetare härstädes, som ej deltagit i striken. Ehuru den ej innehåller mycket egentligt nytt, torde den dock förtjena att begrundas af dem den gäller. Den lyder så: Bland mycket annat kram, som från den stora verldsmarknaden (England, Frankrike och Tyskland) hit införts, är äfven striken, d. v. s. att arbetarne i ett eller flera yrken i massa inställa sitt arbete, för att derigenom af arbetsgifvarne tilltvinga sig bättre vilkor, högre betalning och kortare arbetstid, eller åtminstone ettdera. På några ställen i ofvannämnda länder hafva genom sammanskott kassor bildats för att kunna underhålla arbetarne under den tid arbetsinställelsen varar, hvarjemte mångenstiädes, äfven hos oss, maktspråk och våld användts, dels mot kamrater för att tvinga dem att ifven afhålla sig från arbete, dels mot arbetsgifvarne för att nödga dem att foga sig efter de gjorda anspråken. Kunna nu arbetarne gevom ett sådant förfarande åsvadkomma nägon förbättring i sina ekonomiska vilkor?