Dagens Nyheter – 31 juli 1871, sida 2

ERT någon af hans bordskamrater kunde tåla att ens så mycket som en enda stafvelse togs bort från hvad den föregående ärade talaren hade yttrat — icke en gång generalen sjelf ville han tillåta en sådan djerfhet. Denna förklaring mottogs med icka mindre stormande jubel än grosghandlarens tal, och för Uffe var det sedan ej möjligt att göra sig hörd. Ett par timmar varade festen. Förplägningen var riklig, man drack lika tappert som man slagits, dock sågs ingen berusad; här och der fanns visserligen en Cmisstänkt; men på henom höllo kamraterna ögonen och sörjde för att han icke fick dricka mera. På ett gifvet tecken reste. sig alla upp, gingo omkring till grannarne, räcktd dem hjertligt handen och sade: Tack för mat. Härefter uppställde de sig i leder, ropade ännu en gång hurra såmt begäfvo sig derpå till sina qvarter. Uffe var rätt glad öfver att få komma hem. Han var trött af alla dessa helsningar, tal, jubelrop och skålar, trött af alla de hedersbetygelser, som hopat sig öfver honom; han längtade efter att få språka ostörd med sina kära anhöriga, från hvilka han så länge varit skild. Och underligt var det för honom, då han satt i sin faders studerkamimare — detta rum, Kvari han förut åldrig inträdt utan en hemlig fruktan — och språkade med gubben öppet och utan omsvep såsom en vän med en vän.